Tänkte jag slänger in ett litet collage i alla fall. Jag orkade inte göra för alla veckor, utan tog de bilder där mellan de veckor där magen växte med skillnad :) 

Ett litet obs bara! Blogg.se har gjort om sin verkstad under natten har jag märkt och jag kan nu även svara på era kommentarer! Gött! Det har jag väntat på länge! :) Just so you know it! 

Tänkte bara gå in för att uppdatera att det inte kommit någon bebis, än, heller :( inga känningar, inte minsta lilla tecken. Har inte mycket mer att skriva då det verkligen inte hänt något nytt alls idag. Jag bara väntar och väntar och väntar. Håller tummarna för My i min "mammagrupp" att det kommer gå bra för henne. Hon var 18 dagar efter mig, men hennes vatten gick i går natt, konstigt, för jag drömde om det och när jag skrev till henne och berättade så skrev hon: "Nej, det är nog ett bra tag kvar". Men natten efter gick hennes vatten! Tokigt. Önskar någon kunde sanndrömma så om mig också! Nu är värkarbetet igång och förhoppningsvis har hon sin lilla tjej hos sig under kvällen eller morgondagen! 

Är verkligen SÅ avundsjuk. Vissa har det bättre än andra när det kommer till just vetskapen om när ens bebis kommer. Jobbigare är det att inte veta alls. Sätter det igång idag, av sig självt? Imorgon? Kommer jag bli igångsatt? På torsdag eller den 26:e? Gaaah.

Lite konstigt känns det att skriva vecka 41 en måndag när jag går in i vecka 42 imorgon, hehe, men det är bara för jag är så seg! Bilderna är i alla fall tagna från i fredags och söndags, alltså ungefär mitten av vecka 41, som alla andra bilder. 

Sista barnmorskebesöket idag. Lillkillen har fixerat sig nu :) känns skönt trots allt! Jag har varit orolig kring två saker gällande fixeringen. Ett är om vattnet skulle gått här hemma, är inte bebisen fixerad så måste man ringa efter ambulans och hålla sig liggandes, eftersom risken finns att navelsträngen hamnar runt halsen på barnet i samband med att den åker neråt med vattnet. Och två, var rädsla för komplikationer vid förlossningen, att han t.ex. skulle ligga snett med huvudet så att han inte kan tränga sig ner ordentligt när han ska ut. Men nu slipper jag ju oroa mig för det :) 
Men jag är glad för att det tog lång tid innan han fixerade sig och att han nu faktiskt gjort det till slut, för det tyder på att jag har ett stort bäcken som förenklar förlossningen. 

Frågade även en del frågor om andra rädslor kring förlossningen. Typ hur vanligt det är att det blir komplikationer med morderkakan som kanske leder till att man måste opereras. Men enligt min BM var det inte alls vanligt. 
Frågade hur vanligt det är att man spricker hela vägen, men det är också väldigt ovanligt. Har man ordentlig kontroll på kroppen och samarbetar med smärtan samt BM under krystvärkarna, så går det oftast alltid bra och vanligast är att man kan få behöva sy 2-4 stygn. 
Vi pratade även lite om hur lång tid det brukar ta och att det ofta är väldigt ärftligt. Berättade då att min mamma har fött 3 barn utan komplikationer på mellan 6-8 timmar med allihop från att det startade. Då sa hon att det var jättepositivt för min del och hoppades innerligt för min skull att jag fått med mig det från henne (förhoppningsvis eftersom vi har typ exakt samma kroppsform). 

Här i Stockholm och på SÖS är det även så att man inte går längre än 14 dagar över tiden. Så har lilleman inte kommit på onsdag ska jag ringa till förlossningen då för att gå på kontroll och se så allt ser bra ut på torsdag. Skulle jag ha en utplånad tapp, för lite fostervatten, vara öppen några centimeter eller om de märker att bebis på något sätt inte mår bra, sätter de igång mig på torsdag. Om allt ser lugnt och bra ut får jag åka hem igen och får ett igångsättningsdatum till den 26/6. Det är bara en vecka dit, men ni anar inte hur jobbigt det känns! Faktiskt. Även fast jag inte kan säga annat än att jag för tillfället mår väldigt bra för att vara så...överväxt...så är det psykiskt påfrestande att gå över tiden så mycket. Och längtan är något otroligt jobbigt.

Var så rastlös och hade så mycket energi igår igen att jag drog med mig karln in till centralen för att shoppa loss på rean. Villkoret var att han skulle få leta efter lite kläder också och det gick jag ju givetvis med på :) 
Faktum är att det bara var han som hittade något! Två par tröjor på rea och sen denna gula jackan som han vågade sig på att köpa! 
Jag älskar att han är lite vågad sådär med färger ibland och jag tycker faktiskt att jackan klädde honom riktigt bra! Han köpte den för 1043:- på HOPE inne på PUB. Det var 30% på den + att den är vind -och vattentät! Perfect!

Efter det gick vi faktiskt hem ifrån T-centralen till Hornstull! Det ni! Inte alla som klarar det när men är på BF+6 ;) Vanligtvis tar det kanske 40 minuter att gå, igår tog det dock 2.5 timmar ^^ hehe. Men vad gjorde det? Vädret var helt underbart på eftermiddagen så vi tog en liten extraväg och fick njuta ordentligt av Stockholms innerstadsnatur! Det är faktiskt väldigt vackert här på somrarna. 
När vi kom hem var jag hur pigg som helst, fast jag trodde att jag skulle vara helt däckad. Natten sov jag dock rakt igenom som en prinsessa, så det var ju skönt :) 

I alla fall så gick vi även den långa biten hem i hopp om att få igång bebis lite, men jag hade inte en enda känning. Sammandragningar såklart, men ingen värk överhuvudtaget. Så himla konstigt. Och jag sa det till Kim att: "Om inte denna promenaden kan få igång förlossningen, då är det bara ge upp, då kommer ingenting att få igång det". Resultat av natten: INGEN bebis :( 

Nu ska jag göra mig iordning för förhoppningsvis det absolut sista besöket hos barnmorskan. Vi räknar garanterat med att vi är tre till helgen som kommer. Annars tänker jag böna och be om att de ska sätta igång mig till helgen. Japp, det tänker jag.

Igår var jag inne en snabb sväng, själv, vid fridhemsplan för att jag tänkte utnyttja mitt presentkort jag fick från H&M på 50:- till att köpa en ny mascara.
Först fastnade jag ju givetvis på babyrean och det var verkligen rea! Kläder jag spanat in länge men som jag var lite för dumsnål för att köpa i så smått eftersom han kommer växa ur det så fort. Men nu jäklar vad det glödde i mina fingrar. Tur att Kim inte var med ;) han hade hejdat mig i alldeles för mycket! Hehe, nej men så mycket blev det inte. Det enda som inte var på rea var krokodil-dressen, men den var ju så gudomligt söt så den slank ner i korgen ändå! 

Jag köpte min mascara med, men när jag kom fram till kassan sa hon att presentkortet gått ut?! Lite ledsen i ögat blev jag allt! Det var ändå 50:-, 130:- istället för 180:- för en mascara liksom, men men, man kan ju inte alltid ha flyt har jag märkt! 

Här har ni kläderna: 

Jag är så dålig på att köpa saker till mig själv, och nu när det är rea precis överallt (ellos, h&m, kappahl, åhléns) så passade jag på att klicka hem det jag framförallt saknat nu den senaste månaden, nämligen ett par skor! 
Nu blev det dock två par skor (49.50:- + 129:-), en scarf nu till sommaren (39.50:-), eftersom jag måste hålla bröstet varmt för amningens skull, en jumpsuit (79.50:-) och ett par haremsbyxor (99:-), för bara 396:- :) känns bra när man kan fynda! Allt detta från H&M. 

Idag har jag och mitt hjärta varit tillsammans i 16 månader om man räknar från när vi bestämde oss för att bli ett "officiellt" par :) Det är en sjukt regnig dag här i Stockholm så det blir svårt att hitta på något. Men vi hoppas ju givetvis på att bebis vill komma idag istället! Det skulle ju vara lite fränt om han ville komma på "vår dag", lite speciellt sådär, kan ju i alla fall jag tycka! 

Men dock inga tecken på att han vill komma till oss än på ett par dagar :( det tråkiga med det är att vi inte kommer få fira midsommar med vänner och familj i år, utan antagligen på förlossningen, BB, eller hemma med vår nya medlem. Förhoppningsvis blir det i så fall det sistnämnda, men det är väl också bara ett önsketänkande antagligen! Hade han kommit inatt hade vi haft tid på oss att komma in på lite rutiner innan fredag och kanske kunnat åka ner till min familj, men nu kom han ju inte under natten så we are stuck in Stockholm.

Tänkte i alla fall göra ett försök att skynda på processen med att vara lite aktiv, känner mig ändå pigg idag. Så vi ska gå en långpromenad till kungsholmen och hämta ut lite paket som legat o skräpat på posten ett tag, o sen kan jag lika gärna passa på att gå i lite affärer där. 
Senare ska vi även försöka få tag i en bil och åka o storhandla, så kylen och frysen är full och klar till hemkomsten med lillen. Förhoppningsvis blir det en effektiv dag, men mycket tyngdkraft neråt som påverkar starten! 
Pleeeease, håll tummarna för oss! Vi vill så gärna att han ska komma nu! BF+5 börjar bli lite drygt!!!


Vi på midsommar förra året (bröllop) ♥

Mormor 28 maj

Mamma 28 maj

Kim och Lovis 5 juni

Marcus 6 juni

Sussie 8 juni

Kims pappa 9 juni

BF 11 juni

Robin 13 juni

Marie 13 juni

Julie 13 juni

Gustav 14 juni

Emma 14 juni

Sabina 14 juni

Sandra 15 juni

Tove Lantz 18 juni

Gick som vanligt upp med kimpan imorse, kvart över 7. Runt 9-tiden blev jag ensam och vid 10 la jag mig i sängen igen, tänkte sova en stund till... det blev lite längre än en stund. 14.30 segade jag mig upp ur sängen. Ändå kände jag idag att jag hade kunnat ligga kvar en stund till, men jag var lite för hungrig för det. 
Så jag gick upp och åt, nu har jag diskat det lilla, bäddat sängen och slängt i tvätt. Jag tänkte dammsuga också, men min kropp är helt slut?! Jag har bara ett linne och ett par tunna byxor, vädrar i lägenheten och sitter och småsvettas hela tiden! Det är såååå äckligt, jag hatar den här varma kroppen. 
Så fort jag rör mig nu får jag mensvärk, vilket ju är bra, men så fort jag sätter mig ner går det över lite och så domnar armar och benen istället! Hua, ja, vem har sagt att de ska va lätt egentligen?!

Titta vad min man kom hem med till mig igår! :) Han skämmer inte bort mig med blommor och sådant, vilket jag tycker är bra, för när man väl får det är det så uppskattat oså blir man sådär lite lagom röd om kinderna ^^ hihi. 

Jag vet att man inte ska stressa eller pressa sig själv med vikt och utseende efter förlossningen osv. och det kommer jag absolut inte att göra heller. Däremot är jag jäkligt taggad på att få komma igång ordentligt. Gå långa promenader utan att ha ont, äta nyttigt utan att känna begäret att jag måste ha något sött i mig varje dag. Fixa med mina bristningar och bara få känna sig fräsh, smalare än gravidmagen och framförallt, ta hand om sig själv.
Det bästa av allt är att Kim känner likadant och är lika taggad som jag, haha. Det har inte blivit mycket träning för honom på sista tiden, utan mest bara våra promenader (som för honom inte är sådär jätte effektivt i min takt) så även han längtar efter dessa långa sommarpromenader och ordentlig kost! 
Vi har bestämt oss för att göra det tillsammans, förbättra kosten och sluta med godis och sötsaker så fort bebis är ute. Det enda vi sagt att vi får äta är en glass någon gång, då och då, eftersom det är sommar och blir vi bjudna på fika eller dylikt så får vi. Men vi ska inte köpa hem till oss själva, mer än vid riktigt speciella tillfällen. Det känns så himla bra tycker jag :) 

Vi gick först en liten promenad igårkväll, satte oss på en bänk o käka en glass. Sedan kom vi på att det kunde vara mysigt och spela en runda minigolf, så det gjorde vi :) Kuwl! Det var länge sen! Kimpa vann dock med 9 poäng! Buhu!

Hahaha, nuuu förstår jag... varför jag har så många sidvisningar per dag! Inte unika besökare alltså, utan unika besökare som besöker sidan fler än en gång per dag! 
Ni är rätt nyfikna, att jag inte fattat förrän nu varför den siffran blivit så hög sista veckan, är ju nästan pinsamt ^^
Fick just ett sms av min kära kusin: 
"Du har inte uppdaterat idag?! Är det på G? Puss lycka till!"
"Uppdaterat? Njae, inte än tror jag :/ men han trycker ovanligt mycket neråt idag, dock inga värkar änu tyvärr! Puss"
"Amen, jag kollar ju din blogg typ varannan timma för att se om det händer något med bäsen! :P Puss"

Har inte haft en tanke på att ni som läser faktiskt är så nyfikna, och det måste ju va fler än bara min kusin som kikar in här ett par gånger om dagen, vad jag kan se. Roligt! 
Men nu vet ni också efter lite uppdatering här då, att det än så länge tyvärr inte är någon bebis på G än. Men enligt barnorskan vi gjorde RUL hos, så ska han garanterat komma idag, för hon hade ALDRIG fel, som hon sa. 
"Ja, ni får ett BF-datum till den 11 juni, så då kommer han garanterat den 13 juni. Mina uträkningar stämmer alltid!" Hoppas verkligen du har rätt barnmorskan ;) det är inte många timmar kvar på dygnet för den 13e.

Vi är verkligen förberedda med allt inför förlossningen nu. Jag vet det blir mycket skrivande om det för tillfället, men det kanske inte är så konstigt, eftersom det är det enda som existerar och väntas på i mitt liv just nu. 
Kim har lagt fram kläder, sa han igår, som han bara kan dra på sig, sen så berättade han att han hade tänkt "packa det allra sista där och så göra det där och det där" och sen kunde vi åka. Han är så rar. Har tänkt ut allt i förväg och planerar :') 

I kylen står mina 3 powerade och väntar på att även de få slinka ner i väskan! bebis-väskan är packad, våra kläder är nerpackade, det sista som vi inte kan packa ner förrän precis innan vi åker är ihoppackat och står ändå på sin plats, redo att kastas ner i en väska. Allt hemma är föreberett, med säng, vagn osv. Matlådor är gjorde varje dag och det sitter en lista på kylen med saker vi absolut inte får glömma i farandet sen. Och det viktigaste av allt, VI är förberedda. Så nu tycker vi att bebis också borde vara väldigt förberedd. 

Jag trodde nog det var på gång på riktigt igår kväll när vi gick och la oss. Jag hade så ont i ryggen, kunde knappt gå för det strålade ut i höfter och ljumskar, runt till magen. Det höll i sig från 22-02. Från ca. 22-00 höll det i sig hela tiden, från 00-02 började värken komma och gå till att det plötsligt bara avtog. Irriterande. Bra att jag fick sova lite, men det hade gärna fått sitta kvar när jag vaknade. 
Känns som det aldrig kommer bli vår tur. Men det är nog också för att man är så ovetandes och för att jag har så otroligt svårt att se mig själv säga: "Älskling, nu måste vi nog åka in" eller ens se mig själv föda barn. 
Jag har nog fortfarande inte riktigt fattat att det faktiskt är jag som ska föda ut den där vilda ungen från min mage.

Igår var jag så rastlös och kände mig så pass pigg att jag verkligen ville ut och göra något. Vi bestämde oss för att åka till skanstull och kolla efter en sängkappa, överkast och så in på Granit för att köpa lite pärmar. 
Jag fann istället detta inne på Åhléns, 2 par solglasögon, ett par lite vardagliga och ett par om man vill va lite coolare än vardagen liksom ;) sedan en superfin "sommarväska" som Kim tyckte jag skulle välja i orange istället för vit. Ett bra val av honom. Han har gjort mig mer vågad till att köpa saker med färg! Det gillas. Det blir faktiskt mycket roligare med lite färg på sig. Tänker mig en fin vit sommarklänning, de runda glajjorna och så väskan med ett par sandaler till! Jooorå :)

Ja, ni, mina kära bloggläsare! Dagen med stort D är här! Vårt BF-datum. Känns lite overkligt ändå på något sätt, även om man vetat om så länge att det kan hända precis precis när som helst, så är det verkligen idag han är beräknad att komma. Nu kan han liksom inte komma för tidigt längre, utan nu är allt bara på övertid. Vi vet att han kommer vara hos oss inom 14 dagar! Fjorton dagar, max. Det känns också helt overkligt. Vi kommer ha en liten liten bebis, vår egna bebis, vår kiddo, om m a x 14 dagar.
Blir helt pirrig i magen vid tanken av det ovetande livet vi har framför oss. Det känns spännande och roligt, svårt och jag är livrädd. Men vi kommer klara detta galant, vi är väldigt redo för lillens ankomst nu. 
Vi pratar om det varje dag, hoppas varje natt att något ska komma igång och blir lika besvikna varje gång vi vaknar och det är morgon, utan ett minsta lilla tecken. 
Vi går på toa sjuhundraåttioelva gånger om dagen av ren nervositet. Både Kim och jag är ju lite av kontrollmänniskor och gillar att ha saker och ting klarlagt framför oss i nutid. Detta är det enda vi inte kan styra över och det gör oss till lite nervvrak. Kanske helt normalt egentligen?

Jag bara längtar efter att få lägga min bebis i barnvagnen och stolt gå ute med Kim på en promenad. Visa upp att vi fått det vackraste man kan berikas med i livet. 
Jag vill mysa och gosa och ligga och titta i timmar på min bebis och känna den där fullständiga lyckan. Lyckan av att dela något så stort med den jag älskar allra mest. Lyckan att få vara tillsammans, aldrig mer behöva vara ensam, alltid ha en familj. Lyckan över att jag har en egen familj.

Det är inte alla som får en söndagsmiddag som denna av sin sambo! :) det är helt enkelt inte alla som har en så underbar man som jag har! Det var det godaste jag ätit på länge!

Här kommer datumgissningar när människor tro bebiskillen vill komma ut till oss:

Mormor och Mamma 28 maj

Kim och Lovis 5 juni

Marcus 6 juni

Sussie 8 juni

Kims pappa 9 juni

BF 11 juni

Robin och Marie 13 juni

Emma 14 juni

Sandra 15 juni

Tove Lantz 18 juni

Nu får vi se vem som har rätt! :) jag vågar inte hoppas på något mer datum, men jag vill väldigt gärna att han kommer den 11 juni, som det är sagt, det låter liksom bra på något sätt! Men vi får se, vi får se!

Igårkväll ville varken jag eller Kim sitta inne i det fina vädret, så vi bestämde oss för att köpa en engångsgrill och gick ner till parken och sätta oss för att käka middag och mysa lite bland allt konstigt folk, som man inte kan låta bli att skratta åt. Det är verkligen smockfullt av folk en kväll som igår, det är som en festival varje fin sommarkväll, vardag som helgdag.



Det bästa med magen är att man har ett bord med sig var man än går! Ser dock ut att ha ett fyrkantigt ansikte på denna bild. Inte så snyggt.

Helt plötsligt fick jag lite panik! Jag har läst om profylax-andning och övningar inför förlossningen överallt. Vi har inte ens blivit erbjudna det av MVC!!! 
Många blivande föräldrar går tydligen på föräldrakurser och när jag frågat min BM om det så har hon bara sagt att det var den förlossningskursen vi gick på, men föräldrakurser är ju något helt annat!
Har man övat profylax med sin partner innan fl så blir man mer förberedd och klarar oftast av en fl lättare mentalt och att tänka positivt under tiden. HUR SKA VI HINNA DET NU?! Usch vilken panik jag fick :( det hade verkligen varit en jättebra grej för mig att göra.

Varför jag skriver om den två dagar efter är för att bilderna jag tänkte lägga upp med det inlägget inte riktigt ville som jag ville när jag skulle skicka de till datorn! Men nu har jag äntligen fått över de! 

Dagen började lugnt och vi städade lite här hemma. Runt 14-tiden gick vi ut i det fina vädret. Dock ville min kropp inte samarbeta mycket alls denna dag, så vi satte oss vid ett café här nere, skulle kunna vara stockholms mysigaste café! Tog bara en cola i värmen och satt och myspratade i ungefär 2 timmar. 
Efter det gick vi och satte oss på en brygga vid långholmen och åt en glass. Hälsade på ankorna och fortsatte att bara njuta av dagen! 

På kvällen kom våra kompisar förbi, vi lagade mat och hade det trevligt! Jag blev dock inte så långvarig tillsammans med de då jag verkligen inte mådde bra, liksom de följande dagarna här. Jag är extremt trött och orkar i stort sett ingenting. Jag går o småsvettas hela tiden och har bara allmänt ont. Jag hoppas bara att detta är tecken på att något är på G, för snart orkar inte den här kroppen mer! Känner mig verkligen totalt färdig. Orkar knappt stå upp och diska lite tallrikar längre. :(

Ja, läs inte fel nu, berättelser står det och inte berättelse :) Vi har inte fött något barn här ännu, tyvärr! 
Jag har typ fått dille på att sitta och läsa förlossningsberättelser. Inte vet jag varför, men de fascinerar mig verkligen hur mycket som helst. Ingen är den andres lik. Jag vågar knappt läsa de "hemska", för då kommer jag väl inte våga föda sen. Men faktum är att jag har läst från några heelt fantastiska till några med akut kejsarsnitt och några som gått sådär... och på något sätt känner jag mig så himla lugn. Läkarna verkar vara så himla duktiga idag och blir det minsta lilla komplikation är de oftast med direkt. 
Det jag lärt mig av att läsa dessa berättelser dock, är väl att man ska stå på sig som förstföderska. Känner man när man ringer in första gången till FL att nu jävlar är det på G, jag MÅSTE in, ja, då ska man få komma in. För jag vet inte hur många jag läst som blivit hemskickade igen och så bara åkt in igen en timme senare och varit nästan fullt öppna. 
Det är MÅNGA som inte är en typisk förstföderska med förvärkar på minst ett dygn, vilket alla BM verkar tro när man ringer in, utan att riktigt lyssna på vad man kanske säger. 
Jag tror man känner på sin kropp ganska väl också vad den vill och de säger ju hela tiden att man ska lyssna på kroppen, så varför ber de än att vänta när man vill komma in på kontroll? Bättre skulle jag säga med en kontroll och bli hemskickad än att inte ha någon koll hemma alls. Jag har läst om 3 stycken varav en födde hemma, för de inte hann, en på GATAN mitt i iskalla vintern och en hmm jaa, var det nu var! Men det ska ju inte få behöva ske känner jag! Jaja, det är mycket intressant i alla fall och jag längtar något så grymt nu, tills jag får sitta här och skriva ner min egen! 

Vi vill inget annat än att han ska komma nu. Kim har tillochmed börjat sova dåligt och presterar lite sämre på jobbet (enligt han själv) för att han går och oroar sig så mycket för att det kan ske när som helst. Har försökt lugna honom, men det verkar svårt. Han som varit så lugn hittills...mitt hjärta. Kan inte vara lätt att vara den som är bredvid heller och inte känna någonting. Han frågar flera gånger per natt om jag känner något och ringer flera gånger om dagen, kollar så jag mår bra eller känner att något är på gång. :) Jag är glad att jag har en karl som bryr sig så mycket om mig.

Det blidde ingen baby den 5:e, trots att jag nästan började tro det själv för jag hade såna starka förvärkar. Så avtog det helt plötsligt. Så kom det tillbaka, men så avtog det igen :( typiskt! Men men, det är ju skönt att det börjar trigga igång lite i alla fall.
Kimpan var på personalfest igår och råkade bli liiiite för full, typ kalasmega, så det kanske var lika bra att det avtog ;) så han inte skulle suttit där full vid förlossningen och halvdreglat av trötthet, hehe. 
Jag sover skitdåligt när han är onykter, dels för att jag är en sån hönsmamma som vakar över honom och vill ta hand om. Se till så han inte kräks, får i sig mycket vatten så fort han vaknar till, samt treo som jag vet hjälper hans bakfylla. Dessutom går han upp tusen ggr, kräks, dricker vatten, går på toa, går på toa igen, osv.osv. så därför vaknade jag halv 6 för sista gången och kan nu inte somna om! 
Kim är också uppe, så jag antar att det blir en rejäl middagsvila sen! Idag vill jag att bebis ska komma också, precis som alla andra dagar ^^

Kim och jag har länge trott att lillkillen tänkte titta ut den 5:e juni, vilket är idag. Men vi får se vad som händer. Kim verkar vara stensäker och har redan packat sina kläder och necessär. Jag vågar inte tro på någonting. 
Jag hittade en lapp på vardagsrumsbordet igårkväll och blev lite sådär gravidrörd så att hjärtat smälter. Det är inte varje dag min karl skriver lappar.


Skärpan blev inte riktigt som jag ville dock.

I söndags kväll när jag stod och skivade upp mango, stod jag och tänkte efter om jag verkligen känt bebis på hela dagen och kom på att jag bara känt honom vid ett tillfälle och det var bara en svag puff. 
Jag drack ett glas vatten och satte mig ner. Tryckte ihop magen lite som jag brukar göra när jag vill att han ska röra på sig...det blir ju trångt för honom då och då brukar han bli arg och sparka mig, men ingenting hände. 
Jag satte mig i olika ställningar, tryckte på de ställen där jag vet att han ALLTID rör på sig om jag trycker, men han rörde sig inte. Jag skakade på magen, hoppade, men ingenting hände.
Jag gick in till Kim och sa att jag blev orolig för jag inte kände honom eller "fick liv i honom", så han försökte med sina knep, men han rörde sig inte då heller. 
Nu började vi bli oroliga på riktigt. Jag ringde förlossningen och förklarade läget och de tyckte vi skulle komma in för säkerhetsskull och kolla CTG och göra ett UL för att se så allt såg okej ut.

Vi klädde på oss och packade ner de viktigaste grejerna, oroliga som få. Jag var tvungen att kissa bara så jag sprang in på toaletten och grips av ännu större panik när jag upptäcker att jag blöder! 
Inte mycket, men tillräckligt mycket för att jag ska få extrem panik och panikgråter och skriker på Kim. Rent blod var det också så det var ingen slempropp och rent blod har jag ju hört inte är bra om det kommer.
Så Kim skulle ringa upp förlossningen igen, men han fick bara fram ett knappt "Ja, hej mitt namn är Kim" innan jag tog över telefonen. Han kunde inte prata alls. Han flackade och var helt borta med blicken och jag verkligen såg hur rädd han var. 
Jag grät fortfarande och sa till sjuksköterskan i telefonen att jag ringde nyss och hon svarade att det var henne jag hade pratat med och frågade hur det stod till och varför jag lät så panikslagen. 
Jag sa då att det kom blod och att jag inte visste var jag skulle ta vägen eller hur vi skulle komma in snabbast möjligt. Bussen skulle ta 15-20 minuter. 
Hon frågade hur mycket det blödde ungefär och jag förklarade. Hon sa att det inte är farligt så länge det inte rinner blod. Jag skulle sätta på mig ett trosskydd så skulle vi se hur mycket det blött när vi kom fram.
Det är ganska normalt att man blöder om förlossningen är på gång lugnade hon mig med. 

Fortfarande panikslagen och båda gråtandes så drog vi på oss ytterkläderna och tursamt nog stod det en taxi precis utanför porten och ännu mer tur var när han sa att han inte väntade på någon. 
Så han skjutsade upp oss, vi fick komma in på FL och förklarade läget. Kom in till ett förlossningsrum och så fick jag sätta såna konstiga saker på magen som mäter CTG, alltså hjärtat osv. 
Jag tyckte det lät hur konstigt som helst från deras apparater och tyckte allt bara var som ett muller och det enda jag fick fram var om hjärtat slog. 
"Jadå, det slår så fint" sa hon och log. "Men du måste ligga här ungefär en halvtimme för att vi ska kunna vara säkra ppå att allt ser 100% ut".
Nu kom tårarna igen. Shit vilken lättnad. De fattar nog inte vad de orden kan få än att känna. 
Låg där ungefär en kvart och sedan kom det in en läkare som gjorde ett ultraljud. Vår lilla kille! Han tittade rakt på oss när hon lyckades fånga en bild mitt på ansiktet. Jag fick se med egna ögon att hjärtat slog och att allt såg bra ut med fostervatten osv. så jag grät lite till. 
"Han ville nog bara skrämma mamma och pappa lite" sa läkaren. 
"Ja, eller rätt så rejält" svarade jag. 
Sen undersökte hon min tapp och om jag var öppen men det var jag inte. Allt såg bara bra ut i alla fall och det var "mjukt och uppluckrat" som hon sa, så antagligen vill han komma ut snart, men inte riktigt än. 

Jag åkte hem med världens molvärk i mage och rygg eftersom hon hade undersäkt mig, men vi var SÅ lättade. Jag har nog aldrig varit så rädd för något i hela mitt liv. Tankar flög runt i huvudet vad det var jag hade gjort ifall det skulle vara något med honom eller ifall han inte skulle rört sig ens på FL. Jag hade ju bara gått en promenad och vilat hela dagen. 
Usch, när man inte vet någonting och usch när man ser sin älskade så himla rädd. Det är det absolut värsta som finns. Men också den allra allra största kärleken som finns. 

Nu vill vi bara ännu mer att han ska komma ut, så vi slipper oroa oss för att han är OK inne i magen. Äslkade bebis.

Okej, inte riktigt, men jag hade legat och vilat nu på eftermiddagen för att jag är så fruktansvärt trött hela tiden och mår fruktansvärt illa vissa stunder samt att jag har ont i huvudet fram och tillbaka. 
Det tär rätt mycket på kroppen och jag känner mig helt färdig, trots att jag nu sovit. Satt i köket och Kim och jag småretades lite med varandra. Han dunka en plastflaska lite lätt på min arm och helt plötsligt bara bryter jag ihop och börjar storgråta. Stackars Kim, han såg helt förtvivlad ut och förstod ingenting. Bara satte sig ner och kramade om mig och vi satt där och vaggade fram och tillbaka. 
Han frågade om det gjorde ont i kroppen eller om allt bara var jobbigt och jag nickade bara och fortsatte gråta mot hans bästaste trygga axel, där jag verkligen alltid gosar in mig när jag är ledsen. Min fina prins! Vad jag älskar honom. Konstigt hur trygg man kan känna sig i någons armar.

Så det kan bli. Men jag känner mig verkligen helt färdig och helt plötsligt så bara bröt det ut. Jag orkar inte vara gravid längre, orkar inte vara stor och otymplig, trött och grinig. Ont i huvudet, illamående, dålig aptit, domningar i armar, kli på magen, sova dåligt. Jag vill bara ha min bebis ute nu. Till och med Kim sa åt magen idag att "nu får du faktiskt komma ut". Så vi får väl se om han vill lyssna på oss! :/

Kolla vilket långt hårstrå jag upptäckte på Kimpans ögonbryn, mohahaha :D

Så köpte vi även en sådan här på babyproffsen också! Den kostade bara 219:- och det kändes faktiskt lite värt just för säkerhetens skull. Tänk ifall ifall babyn skulle råka glida ur ens grepp, då känns det bättre att bara lägga honom i den här så ligger han säkert och stabilt :) Man kan ju både duscha och fylla upp lite vatten i badkaret med en sån här! Asbra ;)

Efter mycket "om och men" så kände vi att vi inte var riktigt nöjda med skötbordet som vi köpt. Dessutom tog det en hel del plats som vi inte riktigt kände att vi hade. 
Så nu kom jag på den smarta idén att vi skulle sälja det och istället använda det überstora skrivbordet vi köpt och bara lägga dit en skötbädd på det istället med korgar på hyllan ovanför, som förvaring för blöjor och dylikt!

Så vi tog vårt paraply och gick i detta skitväder till babyproffsen för att äntligen köpa en skötbädd (det sista viktiga vi hade kvar att köpa)! Och det blev faktiskt väldigt bra! :) Tar ingen extraplats som vi känner att vi skulle behöva på skrivbordet, just nu och passade perfekt till måtten. Vi får liksom plats att sitta och arbeta här ändå! Finemang! 


Usch, det ser hemskt fult ut med dessa hemska väggar vi har, samt lite bråte runt om som gör att det ser välsigt stökigt ut. Hoppas på att de kommer och målar om här snart :(

Idag tyckte jag att det kunde vara värt att prova att springa i lite trappor. Ja, ni har väl hört att en del har fått igång sin förlossning tack vare det. Så jag gav det en chans. Direkt efter hade jag en hel del förvärkar, men det avtog efter någon halvtimme, tyvärr. Nu får vi se om de kommer tillbaka, men antagligen kommer det bara resultera i ryggont igen...den som blivit så bra! Jaja. Än sålänge är det lugnt i alla fall men vi väntar med spänning! Vi vill så gärna att han ska komma i helgen. 

Kanske ska vi pröva sexa nätterna långa? Men det lär bli tufft. De säger ju att det krävs ungefär 5 satser från killen för att livmodertappen ens ska börja mjukas upp. Så jaa, som sagt, lite kämpigt kanske. 
Idag läste jag även att man ska massera och stimulera brösten, för då lurar man kroppen att man kommit igång med amningen och så börjar livmodern dra ihop sig och ja..det leder ju till värkar. 

Två av fyra av mina mammor i mammagruppen som jag slagit ihop har fått sina små nu och jag är SÅ avundsjuk! Grattis Cecilia och Anders till lilla William, som är en vecka idag redan! Och grattis till Sabina och Marcus som fick göra kejsarsnitt i onsdags för att deras lilla Haylie vägrade vända sig! 

Idag är det 10 dagar till beräknat förlossningsdatum och jag längtar något så otroligt mycket efter min lilla pojk nu! Jag önskar av HELA mitt hjärta att han vill komma till helgen. Verkligen, verkligen! 
Hade en hel del förvärkar igår och nu känner jag hur det börjar mola lite i ryggen och magen idag igen! Hoppas hoppas att det är tecken på att något är på G och att det inte "bara" tränar sig. 
Jag skulle kunna göra precis v a d s o m h e l s t just nu för att få ha honom i min famn. 

Igår blev Kim och jag helt paffa när magen såg ut att ha sjunkit en meter! Det var Kim som reagerade och det såg ut som hans ögon skulle hoppa ut! 
Men imorse när jag vaknade så var den nästan som vanligt igen :S hur konstigt som helst?! Det fattar jag inte. 
Har även varit orolig för att han inte är fixerad och tänkt att jag kanske har ett trångt bäcken=svår förlossning. Men efter lite forskande så har jag förstått att det egentligen är bra och att man har ett stort bäcken, vilket betyder lätt förlossning. När jag var hos läkaren sist och gjorde en gynundersökning så sa hon att "allt känns väldigt mjukt och fint så när det väl är dags för dig kommer det nog gå väldigt bra!" Så det känns ju faktiskt ganska betryggande! Bara hoppas på att två positiva saker stämmer när det väl är dags också! :)


Varning för valross! ^^ Big mama!

I förrgår kväll frågade mitt hjärta om vi inte skulle gå till någon uteservering, sätta oss o mysa och ta en "drink". Vilket betyder, jag en cola och han en öl. Jag tyckte det lät som en mycket bra idé :) 
Vi gick till hornstull strand, satte oss först ute, men så blev det lite kallt, så vi gick in till slut. Jag älskar att vi bara gör såna saker ibland, istället för att bara sitta hemma och tråka. Vi pratar om en massa andra saker, konstigt nog, när vi gör något tillsammans än när vi bara sitter hemma och det känns nyttigt! Jag älskar dig mest av allt, min prins!