Igår, den 16 februari firade Kim och jag vår 3 -årsdag. Den dagen efter 8 månader av "lära-känna-stadiet", bestämde vi oss för att bli ett offentligt par. Magiskt ögonblick ♥ 

   På ett sätt kan jag inte förstå att vi redan varit tillsammans i 3 år, medan jag på ett annat sätt tycker det känns som vi varit tillsammans hela våra liv. Med tanke på hur mycket som hänt oss på dessa 3 år och hur långt vi kommit tillsammans. 
   Vi är lika kära i varandra som för 3 år sedan och jag älskar Kim mer och mer för varje dag som går. Det är också en underlig känsla. Allt blir bara bättre hela tiden!

Firandet spenderades i vår stad. Stockholm. Staden vi träffades i. Staden vi flyttade ihop i. Staden där Ian blev till. Där Ian föddes. Många starka minnen. 
   Vi började att strosa lite på stan och kika lite i våra favoritbutiker som inte finns här i Linköping. Sedan träffade vi min efterlängtade My, hennes syster och lilla Pixie. 

 

Igår hittade jag ett bankomatkort i en parkeringsbiljettautomat. Idag fick hon tillbaka sitt kort och jag fick "hittelön". Inte illa, inte illa! Nu blev jag i och för sig inte rik på hittelönen, dessvärre. Så jag får nog fortsätta söka jobb i alla fall. Men hallå, jag visste inte ens att människan skulle ge mig pengar för det, så jag blev jätteglad! Rik eller ej! ;)

Det är ju givetvis jättebra. Många gånger i alla fall. Men just när det handlar om att man lämnat något på grund av att det faktiskt inte var helt, helt bra, så ska man ju kanske inte tillbaka dit igen. Men så går det en tid...och till slut längtar man tillbaka så mycket, bara för att man bara minns det bra sakerna. 
    I mitt fall handlar det om Stockholm. Vissa dagar kan jag få en sådan extrem längtan tillbaka, att jag vill ta vårt pick och pack och ta första bästa lägenhet igen. Jag längtar tillbaka till tillgängligheten -med andra ord, att allt fanns runt kröken, var sig det var sjukhuset, matbutiken eller en fin resturang, shopping, ALLT. Jag längtar även efter kollektivtrafiken (eeh ja faktiskt) för man kunde bara gå ut på gatan så kom det en buss eller ett tåg inom 6 minuter...det passade mig perfekt eftersom jag inte gillar att anpassa mig efter hur jag kan ta mig varsomhelst. Jag vill inte behöva köpa en bil för att kunna ta mig var jag vill, när jag vill. 
   Det visste jag att jag skulle sakna extremt mycket med Stockholm redan när vi tog beslutet att flytta ner hit igen.

 

Men jag saknar också min bästa vän och Ians "gudmor"/faddermamma My. Jag kan sakna henne så mycket att det gör ont i mig! Vi i stort sett levde tillsammans under våra barns första levnadsår och jag älskade att vara mammaledig tillsammans med henne. Vi delade allt och....och nu sitter jag här och gråter också. Ooh. Det är allt bra märkligt hur en vän kan komma en så nära inpå känslomässigt! Hon, och hennes dotter och hennes karl betyder otroligt mycket för mig och vi undrade hur i all sindar vi skulle klara oss utan varandra när jag berättade var vi tänkte flytta :(. 

 

   

Sedan är det det...att vi flyttade ju ner hit av en anledning och det var för att få mer tid för varandra och för att Ian skulle få möjlighet att träffa sin familj mer. Även vi såklart. Och det är ju värt mycket det med.

 

Men jag längtar ändå tillbaka till Stockholm, tillgängligheten och möjligheterna. Och My!

Ni som följt bloggen ett tag, vet vilken sytokig tjej jag är. Jag driver ju mitt "Handmade by Miniq" där jag bla. gör mycket barnkläder, men även småbörjat på inredning. 
Just nu har jag dock lite för mycket plugg för att hinna med Miniq så mycket som jag egentligen vill, men här vill jag visa er lite det bäst sålda seten jag gjort. Typiskt nog är ju båda i leopard, men jag syr ju även i många många andra tyger och former :) Setet om byxa och tröja är sålt både till små pojk -och flickleoparder :)

 

I morse var vi på utvecklingssamtal för Ian på dagis. Kommande text må låta skrytsamt, men det har ingenting med skryt att göra utan bara ren och skär stolthet! Det är så otroligt härligt att få höra hur väl pedagogerna, föräldrar och barnen på förskolan pratar om Ian. Att han är så väluppfostrad, artig, alltid så glad och lättsam till allt, både barn och aktiviteter, samt att han är välutvecklad både motoriskt och nu vid 19 månaders ålder kommer även språket igång ordentligt. Han har alltid visat tydligt på vad han vill, är bestämd och har alltid svarat på frågor genom kroppssåråket. 
   Sedan berättade jag ju självklart att de har den bästa Ian på dagen på dagis, hemma kan han verkligen också vara ett riktigt monster -precis som många andra barn som kommer in i trots -och testperioder. Men jag är ändå så otroligt glad över att få höra allt det de säger om honom. Det värmer otroligt mycket i våra föräldrahjärtan och vi kan gott känna att vi gör ett bra "jobb" som föräldrar! ♥

 

Hörde ett svagt gråt i drömmarnas värld i morse och kom snart på att det ju var Ian som grät. Klappade på Kim bredvid mig...som jag snart insåg inte var Kim utan madrassen! "Jaha, vad skönt, han har gått in till Ian" tänkte jag och slumrar in i drömmen igen, men hör fortfarande Ian ligga och halvgråta. "Men vad sjutton, varför gråter han om Kim är där inne?". Började vakna till. Går ut i v-rummet - ingen Kim. Kikar in i köket - ingen Kim!!!! Kollar in i Ians rum- INGEN KIM!!! HERREGUD VAR ÄR HAN????? Plötsligt drabbas jag av en lätt panikattack och springer in och kollar på klockan i köket. 06.30. Då förstod jag varför Kim inte var hemma. 
    Han har ju tydligen bestämt sig för att bli sådär hurtig. Igår kväll sa han att han skulle ut och springa tidigt på morgonen. Jag fattade inte eftersom jag knappt var vaken och det var så mörkt ute. Mörkt är ju natt för mig, haha.
   

Vilket fall, jag går och tar upp Ian, tar med honom in till vår säng, som har blivit till en mysig morgonrutin. Han är lugn när jag lägger ner honom...Ian säger "pappa", vänder sig om och ska gosa ner sig mellan oss, som han brukar, när han upptäcker att pappa inte är där. Han blir helt förstörd och börjar storgråta. Går ner från sängen och springer runt i lägenheten och skriker "pappa", "pappa".

   Lätt chockad över hans beteende, samtidigt som det skär i hjärtat för att han vill ha pappa där, försöker jag lugnande säga att pappa inte är hemma, men kommer snart. Frågar om vi ska gå till soffan, där han alltid blir lugn med lite välling, men nej. Han fortsatte vara helt till sig och bara skrek efter pappa. Stackars liten.
   Tacksamt nog klev han innanför dörren 5 minuter senare. Då gav han pappa en kram och kunde sen tryggt gå o lägga sig en stund på soffan med lite morgonvälling. Plutten.

Idag är det ännu en pluggdag med nästintill höggravida Giovanna, som vägrade titta in i kameran. Som ni kanske, kanske kan ana i bakgrunden där, så sitter vi på Espresso House! Det är så mysigt, så lungt och skönt med lagom med musik och närhet till mat! Detta har blivit ett av mina stammis-ställen och det känns som jag är här jämt! Nu tillbaka till att jämföra Norkoreas diktatur med Sveriges demokrati....ehm...om det nu ens är möjligt. Hemskt land. Nordkorea alltså. Blöh.

 

 

Idag är det ännu en pluggdag med nästintill höggravida Giovanna, som vägrade titta in i kameran. Som ni kanske, kanske kan ana i bakgrunden där, så sitter vi på Espresso House! Det är så mysigt, så lungt och skönt med lagom med musik och närhet till mat! Detta har blivit ett av mina stammis-ställen och det känns som jag är här jämt! Nu tillbaka till att jämföra Norkoreas diktatur med Sveriges demokrati....ehm...om det nu ens är möjligt. Hemskt land. Nordkorea alltså. Blöh.

 

 

Jag har nu klarat mig utan mat i 21 timmar. Först tänkte jag skriva "12-9, ja men det är ju bara 9 timmar. Inte konstigt att jag inte är SÅ hungrig" Huvudet är inte riktigt med, kan jag säga, men annars har det har gått förvånansvärt bra och jag känner mig inte utsvulten, bara lite hungrig. 
    Något jag dock alltid är lika rädd för, är varje gång jag ska ta något nytt sådant medel..denna gång handlade det ju om laxeringsmedel. Det finns så mycket konstiga biverkningar och "ta inte picoprep om..." och då tycker man ju att man har allt som står på den där himla bipacksedeln. Men...det verkar ju som det har gått bra och jag har varken mått illa eller fått huvudvärk, som de vanligaste biverkningarna var. 

Nu är jag bara så himla nervös för undersökningen och svaret! Tur att min kära Kim följer med som stöd ♥

Misstänker jag inte kommer bli min grej. Imorgon, ska jag ju som jag skrev igår, göra en coloskopi. Vilket betyder att de kommer gå in med en kamera i min mage för att se om det är något tokigt i tarmarna. 
   Inför det måste man fasta i 1 dygn, för att det ska vara så rent som möjligt inför undersökningen. Ja, ETT DYGN. Från kl. 12 idag till och med typ. kl 15 imorgon får jag bara inta klar dryck. Fattar inte riktigt hur jag skulle klara av detta då min mage kommer ha gått sönder innan jag ens kommit dit. 
   Det ska nog gå bra! He, he , he      he.

Ingen UVI heller vad läkaren kunde konstatera. I alla fall ingen bakteriell sådan, sa han (hur man nu kan se det utan att ha gjort en odling?). Sedan kan man ju ha en nedre urinvägsinfektion där blåsan eller urinröret bara är lite irriterat och som läker ut av sig självt efter någon vecka. Det är ju bara det att mina problem har varat mer än en vecka.

   Då är det något annat i alla fall. Men vad? Ont gör det i alla fall till och från i höger sida av magen. Hade det varit blindtarmen hade ag varit död för länge sen, för den märker man rejält inom 3 dagar om den är inflammerad. Eller, det är i alla fall vad jag läst mig till. 
   Inflammation i tarmen? Tarmficka? IBS? Cancer? Polyper? Glutenintollerant? Jag kan säga att jag har rejält med ångest över det här onda och jag bävar inför söndag när jag ska göra coloskopin, samtidigt som det ska bli skönt att göra en undersökning för att se om det kan vara något. Usch och bläk.

Igår slog det mig plötsligt, att mina nedre magbesvär inte är cancer, inte livmoderinflammation, inte äggstocksinflammation, inte graviditet, utan antagligen en helt vanlig UVI. Varför jag inte tänkt på det är nog för det inte svider när jag kissar. Jag har bara en jäkla molvärk och ilningar i höjd med urinblåsan och lite mot höger sida. 

Ringde vårdcentralen direkt imorse för en tid så jag kan göra en snabbkolls-sticka och se om jag har för lite, för mycket (kommer inte ihåg om det är lite eller mycket vita blodkroppar man har när man har UVI?) vita blodkroppar i urinen. Lite snabb hjälp vill jag ha när jag nu väl kommit på det eftersom jag haft njurbäckeninflammation tidigare, vilket inte är varken skönt eller friskt. Man kan bli väldigt sjuk om det inte behandlas snabbt. 

Så nu håller jag nästan tummarna för att det ska ge utslag på UVI, så jag slipper dessa besvär och att gå och oroa mig! 

Då har den årliga magsjukan kommit även till oss. Hoppades givetvis något så innerligt att vi skulle få slippa. Än är det bara Ian som kräkts, inatt hörde vi ett hulkande följt av ett gällt gråt. Jag sa till Kim "Nu kräktes Ian" och mycket riktigt låg det en härlig (?!) pizza utanför sängen när jag kom in i rummet...och lite på kudden. Ian var jätteledsen plutten. Han vägrade lägga sig i sin säng igen, så jag fick lägga mig med honom på soffan. 

Jag kan säga såhär. Vår soffa är ingen sådan soffa man sover på. Annars brukar jag inte ha några problem med att sova på soffan, det är rätt mysigt. Men, inte på våran soffa! Vi har nämlgein en svängd howord-soffa som även liksom lutar i sitsen, för bästa sittkomfort. Det är i och för sig helt okej om man ligger liksom längst in, men där skulle ju givetvis Ian ligga. Jag fick alltså ligga på den upphöjda kanten, som i en nedförsbacke...ni vet, man måste verkligen hålla emot med benen mot ryggstödet, runt om Ian, för att överhuvudtaget inte rulla över honom. Sen ställa fotpallen lite snyggt bredvid så jag kan ha huvudet på den.

Ja ni får själva gissa om jag har ont i ryggen efter en hel natt på soffan brevid Ian. 

Nu hoppas vi på att få slippa kräkas. Ian mår redan mycket bättre och har bara kräkts den gången inatt. 
Jag ska till endoskopin på söndag. Den tiden har jag väntat på sen i augusti. Skulle ju då vara en aning typiskt om jag blir ruskigt magsjuk innan då.

Ian växer ju så det knakar. Jag har visst hört att det är vanligt. Höhö. 

Han är nu 19 månader. Håret har växt. Munnen pladdrar nya ord titt som tätt. "Mamma mamma mamma, dattoo" Vilket betyder, "Mamma mamma mamma, traktoooor!" eller när vi sjunger "Lilla snigel" så sjunger Ian "atta di"
Eller så hytter han med pekfingret och säger "ajaj" när han vet att han inte får röra något. Han är så rolig och han har sådan humor. Det är underbart. 
Det mindre underbara är att han verkligen börjar testa oss. Han tar på allt han inte får. Även om jag säger till honom i hans höjd, med bestämd röst så börjar han antingen skrata högt eller så blir han skitförbannad och ger mig en bitchslap innan jag ens hunnit blinka. Smack säger det. När jag då säger att han inte får slå mamma för att jag får ont då, men gärna klappa på kinden, så klappar han ömt och försiktigt. 
Ja, en aning labil unge. Jag gissar att flera barn är så i denna åldern. De prövar sig fram helt enkelt. Och det måste de ju få lov att göra.

Utöver det racar han gärnet med sin bobbycar. Han har lärt sig känna på sidan av TV:n var sätta på knappen är (vilket är längst ner), han drar fingret längs hela sidan tills han känner att det är sista knappen. Sedan tycker han att det är jätteroligt att sätta på och stänga av TV:n när vi är mitt uppe i ett spännande program och tycker det är jättelattjo -ännu en gång- när vi säger nej. Det triggar honom till att göra det ännu fler gånger. Kanske ska vi börja fundera på att byta taktik? 
Han älskar ju musik och vare sig det är någon som trummar på bordet eller någon som sjunger på tv, knäpper med fingret, eller något som bara har en takt i sig, så börjar han vicka lite sådär sött på höfterna! ;) 

Han är underbar vår lilla kille!