Sista barnmorskebesöket idag. Lillkillen har fixerat sig nu :) känns skönt trots allt! Jag har varit orolig kring två saker gällande fixeringen. Ett är om vattnet skulle gått här hemma, är inte bebisen fixerad så måste man ringa efter ambulans och hålla sig liggandes, eftersom risken finns att navelsträngen hamnar runt halsen på barnet i samband med att den åker neråt med vattnet. Och två, var rädsla för komplikationer vid förlossningen, att han t.ex. skulle ligga snett med huvudet så att han inte kan tränga sig ner ordentligt när han ska ut. Men nu slipper jag ju oroa mig för det :) 
Men jag är glad för att det tog lång tid innan han fixerade sig och att han nu faktiskt gjort det till slut, för det tyder på att jag har ett stort bäcken som förenklar förlossningen. 

Frågade även en del frågor om andra rädslor kring förlossningen. Typ hur vanligt det är att det blir komplikationer med morderkakan som kanske leder till att man måste opereras. Men enligt min BM var det inte alls vanligt. 
Frågade hur vanligt det är att man spricker hela vägen, men det är också väldigt ovanligt. Har man ordentlig kontroll på kroppen och samarbetar med smärtan samt BM under krystvärkarna, så går det oftast alltid bra och vanligast är att man kan få behöva sy 2-4 stygn. 
Vi pratade även lite om hur lång tid det brukar ta och att det ofta är väldigt ärftligt. Berättade då att min mamma har fött 3 barn utan komplikationer på mellan 6-8 timmar med allihop från att det startade. Då sa hon att det var jättepositivt för min del och hoppades innerligt för min skull att jag fått med mig det från henne (förhoppningsvis eftersom vi har typ exakt samma kroppsform). 

Här i Stockholm och på SÖS är det även så att man inte går längre än 14 dagar över tiden. Så har lilleman inte kommit på onsdag ska jag ringa till förlossningen då för att gå på kontroll och se så allt ser bra ut på torsdag. Skulle jag ha en utplånad tapp, för lite fostervatten, vara öppen några centimeter eller om de märker att bebis på något sätt inte mår bra, sätter de igång mig på torsdag. Om allt ser lugnt och bra ut får jag åka hem igen och får ett igångsättningsdatum till den 26/6. Det är bara en vecka dit, men ni anar inte hur jobbigt det känns! Faktiskt. Även fast jag inte kan säga annat än att jag för tillfället mår väldigt bra för att vara så...överväxt...så är det psykiskt påfrestande att gå över tiden så mycket. Och längtan är något otroligt jobbigt.