Något jag tycker är helt fantastiskt, men också väldigt jobbigt är hur naturen reglerar mitt barn rutiner och vad han behöver. 
   Han har ju varit en sådan lätt bebis hela tiden, sovit bra, oftast aldrig ont, nästan aldrig skrikig, glad osv. Vi är SÅ glada för det och kan inte vara gladare och ska väl egentligen absolut inte klaga. Det hade kunnat vara så mycket värre.
   Men, så har vi kommit i ett par olika perioder på ungefär en vecka då han sovit dåligt, vaknat flera ggr på natten för att han vill ha mat. (Enda sedan han föddes har han bara vaknat 1 gång på natten för mat) sovit korta stunder för att ha ätit jätteofta och oregelbundet på dagarna, varit gnällig osv.
   Nu har jag kommit på att, det för det första inte är så konstigt att han är lite gnällig eftersom även han kommer ur rutiner. Men, det jag också kommit på är att han reglerar mina bröst utefter hur mycket han ska växa. 
Ha beter sig såhär i ungefär en vecka, sedan kommer vi in i nya rutiner igen. Helcoolt. 
   Nu har han tex. varit kinkig hela veckan. Plötsligt efter att han sovit bra i två nätter igen, vaknat på samma tider, ammat på samma tider har jag kommit på att han ändrar mönstret lite alltså. 

Madeleine och Ian från när hon var här :)

 

De två senaste dagarna/nätterna har han ätit exakt var trejde timme. Klockan 8, 11, 14, 17, 20, somnar vid 22, vaknar mellan 4-5 , somnar om vid 5-6, sover till 7-8. 
   Han har 2 långa sovperioder på ett dygn har jag märkt och det värsta är att han nu de här två dagarna har reglerats om så att han somnar vid halv 4-4, sover till 19-20 och äter och somnar om vid 22 och sover hela natten. För att sen bara sova någon timme efter att han ammat då på morgonen. Och det är inte så kul för mig. För då får jag typ max 5 timmars sömn. Annar shar jag fått oregelbundna 8 timmar, men iaf fått sova ordentligt och varit utvilad. Så nu ska jag försöka ändra det, om jag kan, o få honom att sova den långa stunden på förmiddagen istället, så sover han längre på morgonen sen istället -som han alltid gjort.

   Wish me luck!

Jag bara älskar när det regnar. Jo, faktiskt, på riktigt. Jag är inte alls sarkastisk. Det är så underbart härligt och friskt så jag får en sådan jättestark känsla av att jag bara vill ut och gå millånga promenader när det är "grått o trist" ute, som nog de flesta andra skulle säga. Själv är jag på strålande humör denna dag! Som om jag är solskenet själv för att lysa upp den grå himlen! 

Tyvärr vågar jag inte gå ut i detta vädret, eftersom jag verkligen är på bättringsvägen när det gäller förkylningen. Jag känner liksom att den är påväg bort, trots att jag fortfarande är väldligt snorig och har börjat hosta. 
Men ni vet, man känner sin kropp. Jag är inte sådär fasligt täppt längre så jag inte kan andas utan nässpray! SÅ skönt. De två dagarna min näsa är så under en förkylning är nog det värsta! Eller de 3-4 första dagarna om förkylningen börjar med en sjujävla halsont, samt feber och frossa. Hua!

Ikväll har vi även bjudit in till kräftskiva för våra vänner My och Dylan, Cecilia och Anders :) det ska bli SÅ trevligt! Äntligen fick vi ihop det till när alla kunde samma helg och dag! 

Det värsta som finns är när man ammat, är supertrött och det enda ens bebis gör - som också är supertrött, är att skrika. Han somnar i min famn o vaknar så fort jag lägger ner honom i hans säng. Då är inte den här mamman nöjd- alls.

Endast mammas famn duger att sova i på dagarna nu för tiden...om mamma vill att jag ska sova mer än 10 minuter vill säga! 
/Ian

 

 

 

 

Kände att jag började må lite dåligt av våra hemska blommor i sovrummet nu. Så jag tog mig friheten o köpte nya både blommor och krukor. Hoppas min kära karl instämmer!

   
<-- DÅ NU-->

Jag har verkligen väntat och väntat och väntat ... på att min nya vän My härifrån Stockholm ska komma hem ifrån Holland. När jag kom hem från vår semester åkte hon och hennes nya lilla familj iväg till hennes sambos familj i Holland och har varit borta hela augusti. Skittråkigt tyckte ju jag då! Meeen, hem kom hon och hemma är hon! :)
   My är en sån där vän som jag träffade på förlossningskursen en gång och som den personkännare jag är så tänkte/kände jag direkt att: "den där tjejen och jag skulle kunna gå väldigt bra ihop".

   Tur nog så fick vi nummer och mailadress till alla, så jag hörde av mig till henne och vi har träffats ett par gånger efter det. 
Trots att vi inte träffats så många ggr har vi pratat under sommaren om det mesta efter en förlossning och det har varit så skönt! 

Igår var hon här och hälsade på mig med sin lilla Pixie och tiden bara försvann. Det sägs ju att tiden går fortare när man har roligt! 
   Det känns liksom som om vi känt varandra hur länge som helst. Är inte det helt fantastiskt när man träffar nya människor och det liksom bara klickar? Det tycker jag i alla fall! Underbart, och speciellt i en stad där man ännu inte hunnit skaffa sig så många vänner, som är i samma livssituation som jag befinner mig i nu - som en nybliven familj. 

Tack till den som bestämmer vilka människor vi ska stöta på och må bra o lära oss av här i livet! 

som finns, är när man efter att ha ammat på natten, lägger sig i sängen igen och Kim kommer som en magnet och lägger sig nära, nära med sin varma kropp och håller om mig tills jag somnar om. Jag bara älskar det! 

Idag känns det som jag är betydligt bättre. Bara genomtäppt i näsan, men... det är då man har sitt nässpray var man än går ;) 
Igår kom febern tillbaka lite på eftermiddagen, men hoppas den inte gör det idag! Ian är också lite snorig, så förut sög jag ur snor ur hans näsa med en sådan "nosefrida" heter det. Har ni spädbarnsföräldrar inte det, så köp en! Någon gång blir ert barn förkylda också och den är jättemsidig! 
Han blev som en ny bebis efter att snoret försvann! Helt plötsligt kunde han andas utan att det satt en massa snor i vägen och så blev han jätteglad! Hehe. Stackars liten! 

Nu sover lillen och jag käkar frulle. Kaffe på morgonen och en stund för sig själv vid tv:n är ljuvligt! 

Har åkt på en förkylning. Som alla andra nu känns det som. Det började i söndags natt. Då vaknade jag på natten när jag skulle amma och hade galet ont i halsen. Neeej, tänkte jag! 
Det fortsatte hela måndagen och jag kunde ens knappt svälja vatten. Igår hade det gått upp i näsan och så var det mildare i halsen och på eftermiddagen var jag genomförkyld. Oså kom ju febern också och den där fruktansvärt onda och känsliga kroppen jag får när jag får feber. Hua!
Men jag proppade i mig tabletter och försökte vara pigg. Jag lyckades sådär bra. Ian är inne i en jättejobbig period just nu som visst kallas tillväxtperiod. Han äter jätteofta, vaknar 2-3 ggr på natten, har svårt att sova och somna och sover inte alls sådär länge som han gjort hela tiden. På dagen handlar det om en halvtimme varje gång innan han vaknar igen.

Så jag mådde inte så bra igår. Känns som febern är borta idag. Har inte behövt ta någon ipren eller alvedon sen igår eftermiddag. Men jag mår lite konstigt i kroppen och huvudet idag ändå. Och är ju så täppt att jag knappt kan andas. Men men. Vara mamma måste man vara ändå. Önskar dock Kim kunde vabba o ta hand om honom, så det enda jag behöver göra är amma, sen vila emellan så jag blir frisk :/


Mina fina killar, vad jag älskar er!

Idag fyller vår lilla sparv 2 månader. TVÅ MÅNADER! Det är helt sjukt. Älskar dig lillkillen!


Precis kommit ut ur mammas mage!

Ååh, jag är så lycklig nu! Efter några olika försök tog han bröstet igen! Men det krävdes att det inte behövdes så mycket sug för att han skulle vara nöjd och börja suga tag. Åh, min fina kille, vad han gjorde sin mamma glad denna kväll! Hoppas hoppas han fortsätter nu! 

Uppdatering idag: Han har ammat hela natten och hela morgonen!!! :) men jag är lika nervös inför varje gång...jag försöker att vara lugn och så fort han har sugit tag ordentligt blir jag det också. Men det är ju dumt att nästan få ångest varje gång. 
Deesutom måste jag ha bröstet "redo". Jag använder amningsnapp och i nappen måste det vara lite käk för att han ska vara nöjd, så först måste jag få den att sitta ordentligt, sen få i lite mjölk som ska stanna kvar. SEN äter han :) men det är fan i mig värt! 

Helt plötsligt igår från ingenstans, på förmiddagen ville min lilla kille inte ta bröstet och amma. Eftersom han var vrålhungrig så hade jag lyckligtvis pumpat ut lite som fanns i kylen och när jag gav honom flaskan åt han direkt. Mitt hjärta brast. "Äsch, tänk positivt, det var säkert bara en engångsföreteelse" försökte jag säga till mig själv. Jag skulle inte gett honom flaskan här och jag skulle inte varit så stressad som jag var (vi skulle iväg till djurgården), men det fattade ju inte jag, att det skulle leda till att han inte velat ta bröstet en enda gång det senaste dygnet.
   Jag känner mig värdelös, ledsen och besviken. Varför detta nu också? Ska jag inte få amma mer nu?! Ska jag behöva sitta o pumpa ut mjölk och flaskmata honom...ge honom ersättning? Jag är livrädd för det. Vill ju amma.
Men jag ska försöka tänka först positivt och erbjuda honom bröstet varje gång. Sen om det mot all förmodan inte kommer att funka igen, så ska jag försöka jobba med självkänslan och försöka acceptera att det får bli så. Men tills dess tänker jag kämpa på.
 

   Han är inte helt ointresserad, han tar bröstet typ två gånger och "smakar", men han är för "lat" eller vad man ska säga för att suga tag, helt plötsligt. Han blir arg och otålig när det inte kommer direkt och det slutar med att han ligger och g a l l s k r i k e r, blir helt röd i ansiktet, stretar emot, det kommer tårar både från en ledsen bebis och en ledsen mamma. 
   Just nu känns det jättejobbigt och jag har haft ångest det senaste dygnet samtidigt som jag verkligen, VERKLIGEN försöker tänka positivt. Det är ju inte hela världen om jag måste pumpa och ge ersättning varannan gån han ska äta. Men, som mamma känner man sig ändå dålig och det känns jobbigt att kanske behöva ge honom ersättning och det känns jobbigt att sitta och stimulera brösten med pumpen för att hålla igång det och för att jag ju givetvis vill att han ska äta bröstmjölk om man kan ge honom det.


Är det någon annan som haft det såhär? :( Vad hände?!

Jag misstänker att vår pojk haft lite växtvärk de senaste två dagarna. Han har varit så orolig och gnällig och inte kommit till ro när han sovit att jag fått sitta uppe med honom.
Inatt sov han äntligen som vanligt igen. Skönt för både honom och mig. Inte helt konstigt om han har växtvärk då han bokstavligen växer på längden så det knakar. Han ligger till och med en bra bit över sin egen kurva. Helt plötsligt gick sträcket rakt upp. Stackars liten. 

Nu tänkte vi åka in till stan. Lilleman behöver lite nya kläder! Framförallt bodysar och byxor. Sen ville de visst gå en sväng runt djurgården här, så det ska vi med göra! Det är fint väder i Stockhom idag, imorrn skulle det tydligen bli skit, så man får passa på :)

Idag kommer Ians farmor upp på besök och stannar över helgen. Trevligt! Och alltid lite skönt med avlastning :) 

Ian och hans farmor under hans andra levnadsvecka! 

Förresten så blev Ian ju 8 veckor igår och i förrgår var vi på BVC. Han väger nu så mycket som 5790g och har hunnit bli 59,5 cm lång! Helt galet. Vår stora kille. Vi börjar lite smått att inviga storlek 62, trots att han faktiskt kan ha både 50 och 56 fortfarande.

Som vanligt är jag segast i världen med uppdatering nu för tiden. Men i lördags så kom min lilla kusin Madeleine hit till oss. Mamma och hennes systrar skulle till formex-mässan så då ville hon passa på att hälsa på oss, Madde alltså :) 
Vi tänkte att vi ville hitta på något och inte bara sitta inne och häcka. Så det fick bli en tur till Grönan! Det var säkert 10 år sedan jag var där! Nu åkte ju dock inte jag så mycket, bara två karuseller. Tyckte det var onödigt med åkband när vi skulle få turas om att åka. Dessutom kom vi dit ganska sent så det skulle vara som att slänga pengarna i sjön tyvärr. Men Madde och Kim åkte så de fick skavsår i rumpan! Nästa i alla fall ^^

Maddes nya favvo! ;)

 
Madde och Kim i slänggungan
 
Agneta Sjödin repade inför sommarkrysset

Madde och Kim i tekoppen :)

Ian i vagnen <3

Batteriet i min systemkamera tog visst slut precis efter att jag tagit första bilden på Madde och Kim i tekoppen, därav övriga väldigt risiga bilder!

 

Vi har då fått en liten godbit som skrattar så ofta han är vaken till unge. Och i förrgår började han skratta när jag pussade honom på magen och upp mot halsen! Ni vet, sådär som man brukar busa med bebisar/barn. 
Det var så härligt! Han är jättekittlig på magen och skrattar och ryser alltid när vi busar sådär, eller drar med fingrarna på magen. Gosigt! En liten notering bara :')

Är som alla beskriver det: obeskrivlig. Nu på morgonen när jag ammat och satt med min gosplutt i famnen så kände jag sådan stark kärlekskänsla att jag började gråta och jag viskade hur mycket jag älskade den lilla skiten. Samtidigt som jag nu sitter och tittar på honom och inte förstår att det är jag som är mamma åt den där lilla krabaten, att han kommer ifrån oss, Kim och mig, min kropp. 
   Det känns som i en dröm ungefär som man inte vill vakna upp ifrån. Jag kan komma på mig själv med att sitta och fundera på hur mina barn kommer se ut när jag får det, när jag därefterkommer på mig själv med att: men hur svårt kan det va att förstå?! Han är ju precis framför dig. Det är sådär din avkomma ser ut din dumbom! tänker jag till mig själv! 
Ja, det är då mig konstigt, med mammalivet, familjelivet och alla märkliga känslor man plötsligt fått. 

   
Mina älsklingar. Ja, kärleken är verkligen obeskrivlig till dessa två! 

För mig är det då inte lätt att få en stund till att sätta sig vid datorn. Eller, jag prioriterar väl heller inte att sätta mig här så fort jag får en ledig stund längre. Både tråkigt och bra kanske. Bra för att jag får en massa annat gjort, men tråkigt för att jag egentligen vill dokumentera mera om Ian. 
Dagarna flyter bara ihop och jag minns knappt vad som hänt under veckan ens. Det kan jag få lite panik för, för jag glömmer att skriva upp när han gör framsteg. Vilket är en hel del! Och det vill man ju inte missa att minnas direkt. 
Jaja, jag ska försöka att i alla fall hinna med att kasta in ett inlägg om dagen! 

Ian är en helt fantastisk liten bebis som är snäll mot sin mamma och pappa om nätterna. Oftast vaknar han fortfarande bara 1-2 ggr per natt och vill ha mat, men inatt var det undantag minsann! Han somnade vid 00, vaknade vid 7.30 (!!), åt, somnade om vid 9-tiden och sov till 12.30 (!!!) så mamman här fick minsann också sova ut! Hur skönt som helst. Önskar han får in det på rutin nu faktiskt. Eftersom jag ändå vill att förmiddagarna bara ska gå så att det känns fortare tills Kim kommer hem. 
Ja, jag tycker fortfarande att det är lite jobbigt när han är på jobbet och jag ensam. Men det går bättre och bättre för varje dag som går! :) 

Här kommer lite bildbomb på vår kille och den senaste tiden. Han har börjat skratta och jollra massor! Varje gång han är vaken, innan han somnar om. En väldigt glad och pratglad kille har vi fått. Nästan aldrig missnöjd, så länge maten inte dröjer för länge (typ väntar medan jag knappt dragit upp tröjan). Sen somnar han igen, vaknar, äter, skrattar jollrar, bajsar, blir trött och somnar igen :) 
Undantag igår då han skrek hysteriskt i en timme och mamman här blev så ledsen att hon inte visste var hon skulle ta vägen (det har liksom aldrig hänt). Till slut kom det två kaskadspyor som tydligen satt djupt. Sen var han nöjd igen :) 

Åh, tråkigt att inläggen blir så långa varje gång nu. Jobbigt att läsa. Men jag vill få med så mycket som möjligt som jag minns! Måste verkligen bli bättre på detta!

Dagarna försöker jag planera med vänner och andra mammor, börja i föräldragrupper och kanske öppen förskola? Planera planera planera ska jag göra iaf! Det tycker jag ju om också :) så mycket som möjligt att göra! En helt fantastisk sak är att Kim från och med september, ska börja ta pappaledigt varje fredag! :) Så han kommer bara jobba mån-tors. SÅÅ himla skönt för mig och så himla bra. Bara massor av bra! Så det ser jag fram emot hur mycket som helst! 

Just det...bildbomb var det: 

Mormor och Ian

Morbror med fästmö och kusin i magen!

"Lillmoster" och Ian :)

Tant Marie och Ian ^^

Alex och Ian

Pappa och Ian

Kärlek ♥ 

Sagotime :')

Mamma Lovis och lillpluttskiten ♥ 

Han är stark, vår kille :) från ena dagen till den andra, efter att ha tränat i en vecka, höll han upp huvudet såhär helt plötsligt, i flera minuter! :')

Fick idag svar på ännu en urinodling som jag var på vårdcentralen för att göra igår. Läkaren ringde idag och tydligen visade det sig att mina bakterier äntligen är borta! 
Trots det så har jag fortfarande lite symtom av en uvi, men det kan tydligen hålla i sig ett tag eftersom min urinblåsa kan vara lite retad efter att ha haft infektion så länge. Det kan väl kanske vara förståligt. 
   
   Är jätterädd att odlingen gjordes för tidigt efter antibiotikakuren eller att de ska komma tillbaka efter som de varit så envisa att få bort! Men eftersom jag aldrig har haft uvi innan och nu fått konstaterat från min BM att jag är läkt och fin down there så tränger förhoppningsvis inte bakterierna lika lätt in. 

Pga. att jag blev så sjuk efter förlossningen samt de långvariga fruktansvärt envisa bakterier som inte ville försvinna, tillsammans med alla galna hormoner som bubblar i kroppen OCH att vi kom hem till Stockholm och Kim började jobba igen efter 6 veckor tillsamans och jag helt plötsligt blev helt ensam, har tagit knäcken på mig. 
   
   Det blev helt enkelt för mycket så i måndags, eller egentligen i tisdags satt jag och bara grät och grät och grät. Jag blev rädd att jag hamnat i en depression så jag ringde faktiskt psykiatrijouren för att få prata med någon. 
Vi åkte dit samma kväll och de diagnostiserade mig inte till att jag hamnat i en depression utan i en kris. 
Alltså, en stor plötslig omställning/förändring i livet som man inte riktigt klarar av att hantera eller får bukt med. 

Jag skäms verkligen inte över detta utan vill ta upp det för att jag upplevt det helt fruktansvärt, behöver skriva av mig men också för att andra nyförlösta mammor ska våga ta tag i att "söka hjälp" om de känner som jag gjort. För vad jag förstått är detta otroligt vanligt, men det är många som inte vågar söka hjälp för att man kanske skäms över att inte känna fullständig lycka över sitt nya liv som familj. Vilket jag också gjort. Men jag sökte hjälp direkt, för jag vet hur långt det kan gå annars och det ville jag verkligen inte. För min och min och Kims relations skull. 

Det är många faktorer som spelat in till varför jag hamnat i denna kris. Delvis för att jag är en kontrollmänniska och har på senaste tiden inte haft någon kontroll över min kropp alls. Jag vill alltid veta vad som händer med mig och min kropp, när det ska hända, när det ska gå över. Men jag visste inte när Ian skulle komma ut, jag hade inte tänkt på att jag kunde bli sjuk och få komplikationer efter förlossningen.
   När jag väl fick det och blev så pass sjuk som jag blev, samt att det blev långvarigt var jag rädd att jag aldrig skulle bli frisk eftersom jag ätit 3 olika kurer med antibiotika på 1.5 månad. Jag visste inte när jag skulle bli frisk och det gjorde att jag började bli orolig, för allt. För alla sjukdomar hit och dit. Minsta lilla känsla i magen, underlivet, ryggen så trodde jag att jag var stensjuk. Otroligt jobbigt, både för mig och närstående. 

   Huvudet vill heller inte gå med på att tänka på något annat och om någon frågade om jag mår bra så vågade jag knappt svara att jag var på bättringsvägen för jag tänkte att det då skulle slå tillbaka och att jag skulle bli ännu mer sjuk. Tokigt. 
De känslorna och tankarna har fortfarande inte riktigt släppt men jag jobbar på det hela hela tiden. 
Sen att jag helt plötsligt blev själv - Kim gick tillbaka till jobbet och jag har haft min familj omkring mig hela sommaren som hjälpt till, avlastat och stöttat när man behövt det, var helt plötsligt 20 mil ifrån mig igen.
   Dessutom att man helt plötsligt inte bara kan mysa hur man vill med varandra som man gjorde förr. Man kan ju inte bara släppa barnet och ställa sig och kramas när barnet skriker liksom. Även det har gjort att jag känt mig lite ledsen, även om DET var något jag självklart visste från början. Men man får ta de tillfällen som ges helt enkelt :)
   
   Mina vänner i Stockholm är antingen på semester eller inne och föder barn... så det har inte varit så att jag kunnat gå ut mer än på en promenad - själv, när jag egentligen bara hade behövt träffa någon och tänka på något annat. 
Det är tydligen väldigt viktigt att inte vara helt ensam om dagarna när man kommit in i en kris och det har jag verkligen märkt sen mamma kom upp här några dagar, som hon var tvungen att göra för jag var så nere. Älskade mamma. 

Men nu känns allt mycket bättre, betydligt jättemycket bättre. Igår grät jag inte en enda gång alls och kände ingen ångest. Jag skrattade flera gånger och kände mig riktigt glad. (Detta är skrivet på två dagar, fredag och lördag)
Mina vänner kommer hem här vartefter, jag ska börja i föräldragrupper för att träffa andra mammor och gå långa sköna promenader. Försöka strukturera upp dagarna så att det går fort. Så kommer allt att bli hur bra som helst! :) Jag är glad att jag tog tag i det när jag redan första dagen bröt ihop flera gånger utan anledning och inte visste vad som hände med mig, för ju fortare man söker hjälp desto fortare går det att komma tillbaka till sitt gamla jag och få rutin och ordning på det nya livet som föräldrar.
   För det ÄR en fruktansvärt stor omställning att bli föräldrar, sova och vakna var 3:e timme varje natt, mata, rapa, byta blöja, gå på toa, göra knipövningar, dricka vatten, äta rätt mat osv. osv.
Trots att min son är en otroligt snäll liten pojk så hände detta mig och det händer som sagt - MÅNGA och jag tycker riktigt synd om de som inte vågar prata om det.
Skäms inte, det är absolut ingenting att skämmas för, utan väldigt väldigt vanligt. Inte så konstigt med tanke på allt som händer! Eller hur? PLUS alla hormoner som står dig enda upp i halsen!
   

   Nej det är inte lätt inte, men samtidigt så gudomligt fantastiskt när man tittar på sitt barn, man ser att han mår bra, växer, äter och utvecklas för varje dag som går! Det blir bättre. Och som psykologen sa till oss: Man får känna såhär och man måste acceptera att livet är såhär ett tag. För bättre kan det bara bli om man är medveten om vad som händer. 
   

Besök gärna min mosters hemsida och gilla henne gärna på facebook för att hjälpa henne sprida hennes företag och sina fantastiska produkter! :) Läs gärna nedan vad hon gör för något! Produkter som är riktigt bra för dig som bla. annat är allergisk och har känslig hud.