I förrgår var lillen så missnöjd att det var jobbigt. Hela dagen skrek han vid varje vaken stund. Från att han vaknade på morgonen tills han somnade på kvällen igen. Sovpauser på en halvtimme och så vaknade han igen. Ville ha mat, var nöjd knappt 20 minuter och så skrik och så lite sova och så mat igen. 
   Tur att vi hade åkt och hälsat på Kims mamma så jag fick lite avlastning. På morgonen hade jag nämligen brytit ihop totalt, dels för att jag inte sovit något och var trött, men även för att det gör så ont i mammahjärtat när ens barn skriker och är otröstligt. Man blir så hjälplös. Känner sig ganska dålig gör man också. 
Mata, byta blöja, massera magen, bara mysa, vyssja, vagga ståendes, gåendes, liggandes. Kliar det på honom? Är han för kall, för varm? Är han bara övertrött? Vill inte ha nappen. Ingenting funkar. Usch då är det jobbigt.

Tur att han blev "som vanligt" igen dagen efter. Han kanske bara hade en dålig dag helt enkelt. Som vi alla kan ha. Lilla skrutten. 
Förresten har han börjat äta varannan timme på dagarna och vaknar ungefär var 3:e timme på natten och vill ha mat. Den här mamman är inte van vid det, så både brösten har fått ta stryk med sår, samt sömnen...
   Han har också börjat envisas med att sova i vår säng efter att han vaknat på natten och det är ljust ute. Lägger jag ner honom i sängen ligger han och gnyr och vrider och vänder på sig, är extremt missnöjd. 
"Okej, då skrutten" säger denna mamman och tar upp honom. Innan jag ens hunnit lägga honom bredvid mig har han somnat. Så gosar han in sig hos mig. 
   Jag tycker inte om att ha honom i sängen... som jag sagt innan. Inte för att jag inte tycker det är mysigt, det är supermysigt! Jag skulle gärna ha honom där hela nätterna. 
Men jag sover sjukt dåligt för jag vaknar hela tiden och kollar till så att han andas och att han inte är för varm. Det är ju lätt hänt att han blir varm när han ligger så nära mig, hud mot hud. Obehagligt. 
Men en stund kan väl gå bra sådär på morgonen.

Kände mig bra från njurbäckeninflammationen men för säkerhets skull så ville jag göra en ny odling eftersom det fortfarande sved lite när jag kissade. Tänkte att det kunde ju vara lite skavsår från förlossningen med eller bara att urinröret var lite irriterat efter UVI. 

   Var inne i tisdags och gjorde snabbprover, visade på att mitt infektionsvärde var normalt, alltså låg det på under 5, till skillnad från när jag var riktigt sjuk och det låg på 196 (!). 
Jag hade inget blod i urinen eller några bakterier. Men däremot låg ändå urinet på 3+ (låg på 1+ sist och 5+ när jag var som sjukast, det ska helst ligga på 0) så det hade stigit lite vilket tydligen var för att jag har mycket vita blodkroppar i urinet. 

   Eftersom jag fortfarande hade lite besvär fick jag komma att träffa en läkare. Hon avgjorde att vi skulle skicka en ny odling för säkerhets skull, men sa att det behöver inte vara något. Jag vågade inte tro på något utan har bara gått och väntat på svar. 
   Så imorse ringde hon och givetvis fick jag beskedet att det fortfarande växer bakterier där inne :( två olika. Som förra gången. Jag var tvungen att avsluta förra antibiotikakuren för att jag fick en ordentlig allergisk reaktion. Så jag åt bara 11/14 dagar, vilket en sjuksköterska och en läkare trodde skulle vara nog, eftersom allt ändå såg bra ut. Men icke, de vill inte försvinna så jag har nu idag påbörjat en ny antibiotikakur, som ska ätas i 7 dagar. Nu fick jag i alla fall rätt medicin mot rätt bakterier från början denna gång så förhoppningsvis ska det försvinna nu. 
   Det positiva är väl att det inte är så allvarligt som njurbäckeninflammation längre utan en  "vanlig" urinvägsinfektion. Det svider inte alls när jag kissar, men jag har lite ont i urinblåsan, igår började jag kissa som en tok och kände mig kissnödig direkt efter att jag kissat, trots att jag kissade massor för varje besök. Så först trodde jag att jag hade en början till framfall (ni får själva läsa om vad det är om ni är intresserade) men fann inget mer symtom än just det till det. Men så imorse när hon ringde så föll pusselbiten på plats.

   Förhoppningsvis var det pga. det. Även om jag kissat många ggr idag så har jag inte kissat lika många ggr som igår så det känns som min medicin faktiskt redan börjat värka. Nu hoppas vi på det bästa. Denna gång tänker jag bli frisk i alla fall! 

Jag satt och skrev på detta inlägget igår, men blev hela tiden avbruten. Sen försvann det ifrån utkast så nu, när min kära son sover ska jag försöka mig på en uppdatering. 

Så, till rubriken. Igår blev alltså vår lille sparv hela 4 veckor, imorgon är han en månad gammal. EN månad! Det var verkligen 4 veckor sedan vi åkte in för en igångsättning. Jag kan inte förstå det ens när jag upprepar det 10 ggr. Tiden som spädbarnsförälder bokstavligt flyger fram som alla säger och man ska verkligen passa på att njuta så mycket man kan av att de är så små och gosiga ...och nyfödda. 

Han har börjat le en massa när vi tittar på honom och det känns som det blir mer och mer medvetet. Han försöker även jollra lite försiktigt och gurglar på lite när han känner för det. Det är verkligen superhärligt och man blir så himla glad av ett litet bebisleende! 
   Oftast sover han nätterna rakt igenom med 1-2 matpauser. Han somnar fortfarande runt 23-tiden på kvällen, efter sista målet och vaknar runt 4-5. Efter det målet har han de två senaste dagarna inte velat somna om i sin egen säng så då har jag lagt honom emellan oss och då somnar han i stort sett direkt. Trots att jag tycker det är lite läskigt att ha honom bredvid oss, dels för värmen och för jag är rädd att Kim ska rulla över honom (han har inte riktigt samma instinkt som mamman har jag märkt) så lägger jag honom där ändå och vaknar en gång i kvarten för att känna så han inte är för varm samt andas. 
   När han ligger i sin egen säng har han ju andningslarmet, och det är sådan trygghetskänsla att jag har ro att sova när han sover. Det kan jag säga, är det absolut bästa vi köpt! Helt klart värt varenda krona!
   Han är oftast nöjd när han är vaken och kan ligga i sin vagn och antingen titta på den gula stjärnan eller ut genom fönstret, men jag märker att han blir mer och mer famnsjuk för varje dag som går. Helst av allt vill han bli buren på, inte sutten med, utan buren på. Han vill att man går omkring med honom. Mina armar har börjat pajja lite smått så det är väl lite småjobbigt att jag inte kan få sitta ner, men men, hellre det än att ha en onöjd skrikande hysterisk unge. Dessutom blir mamman ledsen när barnet är ledset. Det hugger som tusan i mammahjärtat och klumpen i halsen kryper fram. 
   För övrigt så vill jag mest äta upp honom, för att han är så söt och för att han är vår.

Vi blev i förrgår spontanbesökta av min kära kusselina Jesonen och det var Jess som sa att hon var påväg ner till oss och att hon redan var i Jönköping. Lite paffa blev vi allt, men oj så trevligt!

   Jag och Kimpan var inne i Helsingborg, så hon fick komma dit. Eftersom vi även lagt i många pengar för parkering  så passade vi även på att göra något kuwligt och spela lite minigolf! Jessica vann med 5 poäng över mig och 6 poäng över Kim. 

   Igår hängde vi på stranden hela dagen och blev visst riktigt brända alla tre. Det sved en aning under natten, men inte så fasligt farligt ändå. Kunde varit värre! Idag kliar det mest. Hatar dock att jag inte får bada! :( ser så härligt ut.

Nu ska vi ner till beachen och bli lite mer brända på våra röda kräftkroppar igen! Sen ska Jess åka hem. Tiden går så fort! Hon kom ju nyss liksom?! Sen har Kim bara 10 dagar kvar på semestern... tycker bara dagarna går och flyter samman, trots att vi har det väldigt skönt och bara glider runt så vill jag att tiden ska gå så mycket saktare! Jag hinner ju inte med! 

(skrivet i förmiddags)

 

Idag har Ian varit på sin första utlandsresa. Som å ena sidan bara var med färjan över till danmark och å andra sidan en visit där han stensov rakt igenom, men ändå! Att bara vara 3 veckor och redan varit utomlands, det är det nog inte många som varit ;) 

Kim och jag kände att vi bara ville hitta på något och det kostar bara 66:- tur och retur att åka över och det är ju inga tider man behöver passa, så vi åkte över, gick en promenad, satte oss vid en stor uteservering där vi beställde en öl, en cola och en pommestallrik.
   Det har varit supermegafint väder hela dagen så vi satt där i flera timmar, myste och gottade oss. Satt även och pratade med ett danskt äldre par som satte sig vid vårt bord. Vi fattade väl ungefär hälften av vad de sa, men trevliga var de allt :) 

   
   

Nej, vi flaskmatar honom inte mer än ibland när jag känner att jag inte vill amma offentligt och mest för smidighetens skull när man åker iväg. Amma kan fortfarande vara lite bökig när jag inte sitter hemma i soffan med bra ryggstöd o allt ni vet. Jag har då pumpat ut mjölk innan, så han får ingen ersättning. För övrigt kan nog bröstpumpen vara det bästa vi köpt! För övrigt nummer två ser Ian helt ihoptryckt ut i Kimpans famn på bilden här ovan, haha!

Jag älskar mina två pojkar så otroligt mycket och det påminner hormonerna mig om ständigt, då det forsar ut tårar av lycka lite då och då om dagarna!

Nu som först, när jag mår bra har vi kommit in i den där härliga bebisbubblan alla pratat om, som jag varit orolig för att jag inte skulle få uppleva. Var så dålig och ledsen pga. njurbäckeninflammationen att jag var rädd att falla in i depression, men det gjorde jag inte :) inte mer än "tredagarsgråten" som händer i stort sett alla nyförlösta mammor.

 

Ian är faktiskt en väldigt snäll bebis. Han sover nätterna igenom och vaknar bara 1 gång och vill ha mat. Ger jag honom sista målet vid 23-24 vaknar han runt 4-5 och är hungrig, somnar om och vaknar sen igen mellan 8-10. Ibland sover han 7 timmar i sträck. Från 23-24 enda till kl. 7! Han äter varannan till var tredje timme på dagarna ungefär. Har försökt få in den rutinen så han faktiskt ska va nöjd o sova på nätterna och det har ju funkat fint!
   När han är vaken är han nöjd om han får ligga o titta ut genom ett fönster. Så kan han ligga länge! Men ibland är han också ganska gnällig utan anledning när han är vaken. Då kan mamma och pappa bli lite frustrerade när varken, närhet, bytt blöja, magknipsmassage eller nappen hjälper. 

   Han stormtrivs i sin vagn och sover gärna och länge i den när vi går promenader. Det är skönt också faktiskt :) 
Han äter, spyr och skiter som en tok, men han ökar fint i vikt ändå. I tisdags när vi var och vägde honom vägde han 4480g. Vi mätte honom inte men jag anar att han nu ligger på ca. 54cm. Jag tycker han blir större för varje dag som går och utseendet ändras hela tiden. Ena dagen ser han ut som jag, andra som Kim. Tredje dagen ser jag både Kim och mig i honom. Tror han blivit en redig blandning denna lille kille ;) 

Febern min som tilltog i förrgår och som jag helt klart trodde var en förvärring av urinvägsinfektionen, tror jag nu istället är för att jag höll på att få mjölkstockning i mitt vänstra bröst. Eller, jag kan klart säga att igår var det mjölkstockning. Bröstet var stenhårt på ena sidan, en lätt rodnad och mjölken var ingen som kom var ingen mjölk utan bara stora slemmig klumpar, ser ut som snor ungefär. 

För er mammor som är här inne och hänger- märker ni att det börjar klumpa sig och bli segt, igång direkt och massera och värm brösten samt amma eller pumpa gärna en extra gång! Jag hade inte en aning om att det skulle kunna vara mjölstockning på G utan att det var ganska normalt.
Tur att min kära man kollade upp det igår och läste att det kunde vara början på det. Nu känns det som alla bitar föll på sin plats. 

Jag satt uppe halva natten och försökte få bort den hårda körteln genom att massera och pumpa ut den ihopklumpade mjölken. Sen var jag tvungen att lägga mig och vila. Det är tydligen viktigt det med. Sov med fetvadd runt om brösten, ett linne och duntäcke, trots att jag svettades massor av att febern gick ner efter febernedsättande.
Nu gick jag upp efter att jag gett Ian mat och hoppade in i duschen, stod länge, länge med hett vatten och värmde brösten samtidigt som jag masserade försiktigt. När jag hoppade ut kändes det mycket mjukare och som om förhårdnaden var borta. Testade att handpumpa och visst började det rinna lite! FAN vad jag är bra tänker jag ju då ;) 
Nu har jag suttit och pumpat med pumpen i snart en halvtimme på det "sjuka" bröstet så snart är det dags för det andra också! 

Var försiktiga med era bröst kära mammor, det är sjukt vad fort det vänder. För mig på bara några timmar. 

Här är vår älskade lilla son, Ian! Han föddes för en vecka sedan idag, den 28:e juni kl. 05.07. Han vägde 4150 gram och var 52 cm lång! Stor kille. Förlossningen gick relativt bra, men var väldigt lång och kämpig. Förlossningsberättelse kommer dyka upp vartefter. Anledningen till att jag inte har bloggat tidigare är för att jag har blivit dålig efter förlossningen med urinvägsinfektion och haft en liten "babyblues". Så jag kommer börja blogga mer när jag känner mig bättre och piggare. Om kanske en vecka eller så...