en mycket märklig dröm
2012-01-03 / 19:34:53
Alltså nu har ju inte jag direkt fått en av Guds gåvor och kan måla sådär jättebra, men jag måste ändå visa en bild på världens konstigaste dröm. Ni får helt enkelt se till mina dåliga kunskaper i målning ändå.
Mm, lite klurig bild va?! Nej, men såhär var det. Jag drömde att jag hade fött vårt barn, men jag minns ingenting från förlossningen mer än att de var tvungna att ta med henne för att hon inte mådde bra och att det hade blivit en tjej.
Jag fick åka hem direkt efteråt och dagen efter skulle vi åka för att hämta henne. Jag var givetvis jätteexalterad och kunde inte vänta på att få åka och hämta min lilla prinsessa! Jag hade ju inte ens sett henne ännu!
Så kom vi till sjukhuset och hon låg i en sån där "plastkorg" på hjul bland en massa andra barn. Jag visste direkt vilken som var min bebis, utan att fråga de i personalen var de lagt mitt barn.
Sen vaknade jag, tack och lov och hade ingen bebis född med ett huvud som var dubbelt så stort som mitt. Vilken lättnad! Hahah, sjukt knasig dröm!
På tal om drömmar så har jag fått jätte tydliga drömmar och minns de jättelätt, varje morgon när jag vaknar och hela dagarna därefter också. Det är tydligen vanligt när man är gravid? Varför vet jag dock inte. Ibland är det mindre roligt att drömma allt man minns. Kim tycker att jag ska skriva ner det, för att det kan vara roligt att titta tillbaka på sen. Vi får väl se, jag kanske kommer ut med värsta boken sen ;) hehehe.
Mm, lite klurig bild va?! Nej, men såhär var det. Jag drömde att jag hade fött vårt barn, men jag minns ingenting från förlossningen mer än att de var tvungna att ta med henne för att hon inte mådde bra och att det hade blivit en tjej.
Jag fick åka hem direkt efteråt och dagen efter skulle vi åka för att hämta henne. Jag var givetvis jätteexalterad och kunde inte vänta på att få åka och hämta min lilla prinsessa! Jag hade ju inte ens sett henne ännu!
Så kom vi till sjukhuset och hon låg i en sån där "plastkorg" på hjul bland en massa andra barn. Jag visste direkt vilken som var min bebis, utan att fråga de i personalen var de lagt mitt barn.
Det konstiga var bara att, hennes huvud var riktigt riktigt stort och hennes ögon satt typ i halva ansiktet. Hon var en jättestor bebis och vägde säkert 6 kilo och på hennes dag 2 kunde hon säga "heej mamma". Kim trodde att barnet hade fått down syndrom, trots att risken bara var 1:20 000 när vi gjorde KUB-testet, men de på sjukhuset försökte förklara att det inte var så.
Jag älskade mitt barn över allt annat trots att hon såg ut så och trots att när jag tittade på henne i spegeln och hade henne bredvid mig, var hennes huvud dubbel så stort som mitt och hon var verkligen JÄTTEtung.
Vi kunde heller inte komma på något namn trots att vi innan vi åkte dit hade massor av namn på listan. Men vi tyckte inte att något passade till hennes...ansiktsform.
Vi kunde heller inte komma på något namn trots att vi innan vi åkte dit hade massor av namn på listan. Men vi tyckte inte att något passade till hennes...ansiktsform.
Sen vaknade jag, tack och lov och hade ingen bebis född med ett huvud som var dubbelt så stort som mitt. Vilken lättnad! Hahah, sjukt knasig dröm!
På tal om drömmar så har jag fått jätte tydliga drömmar och minns de jättelätt, varje morgon när jag vaknar och hela dagarna därefter också. Det är tydligen vanligt när man är gravid? Varför vet jag dock inte. Ibland är det mindre roligt att drömma allt man minns. Kim tycker att jag ska skriva ner det, för att det kan vara roligt att titta tillbaka på sen. Vi får väl se, jag kanske kommer ut med värsta boken sen ;) hehehe.
när kom hösten?
2011-09-16 / 11:42:31
Imorse följde jag Kim till jobbet, då han ska jobba i Malmö och vara borta hela helgen. Så jag ville följa med och säga hej då ordentligt. Hatar när han åker iväg sådär och jag blir alldeles ensam. Speciellt nu när vi har flyttat ihop för att slippa detta. Men - man måste ju jobba! Så han hade ju inget annat val än att åka.
Det jag egentligen tänkte säga är att det var sådan skön frisk luft imorse. Kyligt men helt lagom. Det gick upp för mig när jag gick tillbaka i jacka och halsduk att hösten verkligen håller på att falla in och att sommaren är helt slut. Man kan inte ens säga att det är sensommar längre. Det är höst!
Sommaren svepte förbi och jag har nog aldrig varit med om en kortare sommar, där det speciellt känns som man inte hunnit med så mycket eller att man ens hunnit med att upptäcka att det faktiskt var sommar. Mycket märklig känsla som jag inte riktigt vet hur jag ska förklara. Anyway, när jag väl tänker tillbaka på alla minnen så kommer jag ju på en hel del. Men det känns liksom ändå inte som att de ligger längst fram i arkivet, där de egentligen ska ligga just nu.
Tror det kan vara så att jag fokuserat så mycket på flytten till Stockholm och att jag haft så mycket annat att tänka på att det liksom har kommit lite bakom allting. Tråkigt men sant.
Stockholm är väldigt vackert såhär års så jag tänkte att jag skulle bjuda på lite bilder från morgonens promenad:
En väldigt blå morgon. Bild tagen från västerbron
Sötbild på kimpan också :)
