I söndags kväll när jag stod och skivade upp mango, stod jag och tänkte efter om jag verkligen känt bebis på hela dagen och kom på att jag bara känt honom vid ett tillfälle och det var bara en svag puff. 
Jag drack ett glas vatten och satte mig ner. Tryckte ihop magen lite som jag brukar göra när jag vill att han ska röra på sig...det blir ju trångt för honom då och då brukar han bli arg och sparka mig, men ingenting hände. 
Jag satte mig i olika ställningar, tryckte på de ställen där jag vet att han ALLTID rör på sig om jag trycker, men han rörde sig inte. Jag skakade på magen, hoppade, men ingenting hände.
Jag gick in till Kim och sa att jag blev orolig för jag inte kände honom eller "fick liv i honom", så han försökte med sina knep, men han rörde sig inte då heller. 
Nu började vi bli oroliga på riktigt. Jag ringde förlossningen och förklarade läget och de tyckte vi skulle komma in för säkerhetsskull och kolla CTG och göra ett UL för att se så allt såg okej ut.

Vi klädde på oss och packade ner de viktigaste grejerna, oroliga som få. Jag var tvungen att kissa bara så jag sprang in på toaletten och grips av ännu större panik när jag upptäcker att jag blöder! 
Inte mycket, men tillräckligt mycket för att jag ska få extrem panik och panikgråter och skriker på Kim. Rent blod var det också så det var ingen slempropp och rent blod har jag ju hört inte är bra om det kommer.
Så Kim skulle ringa upp förlossningen igen, men han fick bara fram ett knappt "Ja, hej mitt namn är Kim" innan jag tog över telefonen. Han kunde inte prata alls. Han flackade och var helt borta med blicken och jag verkligen såg hur rädd han var. 
Jag grät fortfarande och sa till sjuksköterskan i telefonen att jag ringde nyss och hon svarade att det var henne jag hade pratat med och frågade hur det stod till och varför jag lät så panikslagen. 
Jag sa då att det kom blod och att jag inte visste var jag skulle ta vägen eller hur vi skulle komma in snabbast möjligt. Bussen skulle ta 15-20 minuter. 
Hon frågade hur mycket det blödde ungefär och jag förklarade. Hon sa att det inte är farligt så länge det inte rinner blod. Jag skulle sätta på mig ett trosskydd så skulle vi se hur mycket det blött när vi kom fram.
Det är ganska normalt att man blöder om förlossningen är på gång lugnade hon mig med. 

Fortfarande panikslagen och båda gråtandes så drog vi på oss ytterkläderna och tursamt nog stod det en taxi precis utanför porten och ännu mer tur var när han sa att han inte väntade på någon. 
Så han skjutsade upp oss, vi fick komma in på FL och förklarade läget. Kom in till ett förlossningsrum och så fick jag sätta såna konstiga saker på magen som mäter CTG, alltså hjärtat osv. 
Jag tyckte det lät hur konstigt som helst från deras apparater och tyckte allt bara var som ett muller och det enda jag fick fram var om hjärtat slog. 
"Jadå, det slår så fint" sa hon och log. "Men du måste ligga här ungefär en halvtimme för att vi ska kunna vara säkra ppå att allt ser 100% ut".
Nu kom tårarna igen. Shit vilken lättnad. De fattar nog inte vad de orden kan få än att känna. 
Låg där ungefär en kvart och sedan kom det in en läkare som gjorde ett ultraljud. Vår lilla kille! Han tittade rakt på oss när hon lyckades fånga en bild mitt på ansiktet. Jag fick se med egna ögon att hjärtat slog och att allt såg bra ut med fostervatten osv. så jag grät lite till. 
"Han ville nog bara skrämma mamma och pappa lite" sa läkaren. 
"Ja, eller rätt så rejält" svarade jag. 
Sen undersökte hon min tapp och om jag var öppen men det var jag inte. Allt såg bara bra ut i alla fall och det var "mjukt och uppluckrat" som hon sa, så antagligen vill han komma ut snart, men inte riktigt än. 

Jag åkte hem med världens molvärk i mage och rygg eftersom hon hade undersäkt mig, men vi var SÅ lättade. Jag har nog aldrig varit så rädd för något i hela mitt liv. Tankar flög runt i huvudet vad det var jag hade gjort ifall det skulle vara något med honom eller ifall han inte skulle rört sig ens på FL. Jag hade ju bara gått en promenad och vilat hela dagen. 
Usch, när man inte vet någonting och usch när man ser sin älskade så himla rädd. Det är det absolut värsta som finns. Men också den allra allra största kärleken som finns. 

Nu vill vi bara ännu mer att han ska komma ut, så vi slipper oroa oss för att han är OK inne i magen. Äslkade bebis.