...att göra er besvikna. Trots jättefina kommentarer så kom det ingen bebis inatt heller. Det är bara inse att han inte vill komma ut till oss, utan att vi får tvinga ut honom. Imorgon. Imorgon, senast onsdag har vi får fina pojke i våran famn. Det känns som en evighet, men ändå läskigt nära. 
Förlossningen ringer oss imorgon och ger oss en tid när vi kan komma in under dagen. Vi hoppas givetvis på att få komma in så tidigt som möjligt så att han hinner vara här innan onsdag.

Jag hoppas nu i alla fall på att jag kan få lite tur såhär på slutet, att trots en igångsättning få en inte allt för utdragen förlossning. 
Jag som fått så fina lovord från alla läkare, allt har känts så bra med förlossningen. Alla har sagt "det ser mjukt och fint ut, det är uppluckrat och det kommer nog gå väldigt bra när det väl sätter igång" eller "det verkar som du har ett brett bäcken, vilket är väldigt positivt inför förlossningen" och "eftersom din mor haft tre enkla och snabba förlossningar (mellan 6-8 timmar från att det starta) så kommer förmodligen du också få det, då det är väldigt vanligt att man ärver det.
För tillfället känns det bara skit. Vad spelar det för roll nu liksom?! Om det nu inte hjälper mig ändå, trots att kroppen inte verkar vara redo för att föda. Det känns ju som att det bara kan gå bra och snabbt när kroppen själv är redo. Men men, vi får se vad som händer. Jag tänker varken säga bu eller bä. 

Idag är vi i alla fall hemma båda två. Kim tog ut sin komptid, så att vi kan fixa iordning allt och vara förberedda för att åka, när de ringer imorgon. Det ska packas, vilas, ätas och göras matlådor! Bye for now!