Vi har haft en väldigt seg dag och varit inne hela dagen lång. Men inte jättekonstigt med tanke på väderskiftningen från världens underbaraste väder igår till världens mest grå himmel idag. Fy så trist! Till slut kände vi i alla fall att; nej! nu måste vi ut och få lite luft. Så trots att det ösregnade tog vi vagnen, regnskyddet, ett paraply, regnjackor och gummistövlar och gick en 4 km lång promenad i skogen, helt underbar luft var det!

Ian brukar alltid vilja köra vagnen själv nu för tiden. Vadå; sitta i vagnen?! pfft! Idag upptcäkte vi (läs Ian) även en ny rolig grej, som jag visade honom! Att blåsa bort de där vita som blir efter att maskrosen blommat. Det tyckte han var superroligt och försökte, för kung och fosterland, att blåsa på den själv. Tyvärr till förgäves, så jag fick ändå hjälpa honom. Men lika glad var han ändå!

 

Kim och jag turades om att vabba i början av veckan. Kim måndag, jag tisdag och onsdag för en snorig och hostig kille. Igår var han mycket bättre och det var en härlig förmiddag för en gångs skull på många dagar! Så vi passade på att gå över till skogen vi har rakt över gatan och gunga, öva balansgång och spela på skogens musikinstrument de satt upp för barnen :)

 

Då har den årliga magsjukan kommit även till oss. Hoppades givetvis något så innerligt att vi skulle få slippa. Än är det bara Ian som kräkts, inatt hörde vi ett hulkande följt av ett gällt gråt. Jag sa till Kim "Nu kräktes Ian" och mycket riktigt låg det en härlig (?!) pizza utanför sängen när jag kom in i rummet...och lite på kudden. Ian var jätteledsen plutten. Han vägrade lägga sig i sin säng igen, så jag fick lägga mig med honom på soffan. 

Jag kan säga såhär. Vår soffa är ingen sådan soffa man sover på. Annars brukar jag inte ha några problem med att sova på soffan, det är rätt mysigt. Men, inte på våran soffa! Vi har nämlgein en svängd howord-soffa som även liksom lutar i sitsen, för bästa sittkomfort. Det är i och för sig helt okej om man ligger liksom längst in, men där skulle ju givetvis Ian ligga. Jag fick alltså ligga på den upphöjda kanten, som i en nedförsbacke...ni vet, man måste verkligen hålla emot med benen mot ryggstödet, runt om Ian, för att överhuvudtaget inte rulla över honom. Sen ställa fotpallen lite snyggt bredvid så jag kan ha huvudet på den.

Ja ni får själva gissa om jag har ont i ryggen efter en hel natt på soffan brevid Ian. 

Nu hoppas vi på att få slippa kräkas. Ian mår redan mycket bättre och har bara kräkts den gången inatt. 
Jag ska till endoskopin på söndag. Den tiden har jag väntat på sen i augusti. Skulle ju då vara en aning typiskt om jag blir ruskigt magsjuk innan då.

Idag har jag jobbat och jobbat över. Det har varit en relativt lugn dag. En lugn dag på mitt jobb är man aldrig still. Kvällen blev dock lite hektisk och det slutade med att jag stod i jacka och väskan på axeln -redo att gå hem, men fick ta emot kunder istället.

Jag anar en lätt huvudvärk.

Vanligtvis är det Kim som går upp med Ian på morgonen. Av den enkla anledningen att han helt enkelt är mer morgonpigg än mig. Eller, i hemlighet så tycker väl jag också att han borde få känna på mammalivets-första-år. Även om det inte ens är någon nivå alls med hur många ggr jag fick springa upp på nätterna det första året. Nu turas vi för det mesta om, om han någon gång skulle vakna på natten. Men oftast sover han hela nätter nu = en mycket gladare mamma och pappa!

Men så i alla fall. Idag är Kim uppe i Stockholm på sitt huvudkontor och jobbar. Så den här sjusovande mamman fick allt dra sig upp 06.30 när ungen vaknade. Jag släpade in honom i vår säng i hopp om att han skulle tycka det var lite mysigt och kanske, kanske, somna om med mig igen...
10 minuter låg han och blundade en stund bredvid mig sen var allt i full gång! Det kändes faktiskt lite mysigt att bara få vara hemma, Ian och jag. Vi tog det lugnt, lekte lite, åt frukost, lekte lite till, gjorde alla morgonrutiner utan någon stress. Så himla skönt :)

God morgon! 

Idag hade vi lite tid över så vi gick tillsammans och lämnade Ian på förskolan. Jag trodde att det skulle vara så jobbigt att lämna honom. Men, han har gjort det så enkelt för oss. Inget gråt, inget skrik, inget springa efter mamma och pappa när vi går. Han bara älskar att vara där och det är så underbart! 
   När vi ska in och parkera på gården så börjar han hoppa i vagnen för att han blir så ivrig att komma ur. När vi väl kommer in på dagis, hinner jag ta av honom skor, jacka och så ger han mig en snabb kram. Vinkar till mig/Kim och springer in och leker. Underbara unge.

Enligt egna teorier så tror jag det är för att vi enda sedan han var liten inte har varit rädd för att lämna över honom till andra. Alla som velat har fått hålla i honom, barn som vuxna. Enda sedan han var nykläckt. Vi tyckte inte att det var så läskigt att vända ryggen till och koppla av en stund medan farmor/mormor/farfar eller mosmor ville ta hand om honom en stund, så vi fick vila. Vi visste ju att han hela tiden var i trygga händer.
   Jag har aldrig slitit honom ur famnen på någon när han skrikit för att bara tycka att det är jag som ska kunna trösta honom (givetvis inte när det var hungerskrik). 

Allt detta har vi ju märkt gjort honom väldigt trygg hos andra. Vi har aldrig behövt oroa oss för att han är missnöjd för att vi går. Och då har vi ändå varit med honom mycket själva eftersom vi bodde i Stockholm hela hans första år. Vi hade sällan besök. Men såg till att ta till vara på besöken, när vi fick dem.

Nu blir det ett långt inlägg här. Men, jag har funderat så de senaste dagarna på att vi har hamnat på en sådan underbar förskola! Det är ca. 25 barn 1-6år och alltid 6 stycken i personalstyrka. Vilket betyder att pedagogerna har tid med varje enskilt barn. 
   Det finns så många förskolor som har en sisådär 30 barn på varje avdelning, om inte ännu mer. Det skrämmer mig. Jag och en vän pratade just om det igår. Att det är så många barn som kommer hem med en bajsblöja och röda stjärtar, vilket i sin tur betyder att personalen inte ens hinner byta blöja på ungarna. Jag fattar inte det. KÄNNER man inte när barnen luktar bajs eller SKITER de rent av bara i det? Om man inte hinner byta blöja, eller, om man inte har KOLL på vem som har bytts på, hur ska man då kunna ha koll på flera barn samtidigt, ute på gården till exempel? 

Både jag och min vän har erfarat att jobba på många förskolor. Och med oss vet vi att när det är för många barn så finns ingen tid till pedagogik. Personalen blir mycket tröttare och latare när det är så mycket barn. Och inte har man tillräckligt med resurser heller.
   Nej det skrämmer mig. Så jag är SÅ glad att vi lyckats hitta en liten, mysig förskola (föräldrakoperativ, som för övrigt är mycket bättre i mina ögon också. Där kan pedagogerna inte vara annat än sig själva (på många kommunala förskolor upplever jag mycket fjäsk så fort en förälder är i närheten) eftersom det så ofta är med föräldrar i gruppen. Det är det bara rent av ärligt och hehjärta).

Kanske borde detta lyftas mer. Det är ändå våra barn som ska tas om hand. Många föräldrar har heller inga val. Man kanske måste sätta barnet på förskolan, för att man måste börja jobba igen. Sedan kanske man i den turen inte får plats på den förskola man önskat. Då blir man alltså tvingad att sätta barnet på en förskola med dessa dåliga rutiner och resurser. Hur känns det egentligen för en förälder? Ska man behöva gå på jobbet och vara orolig för att ens barn inte har det bra om dagarna? 

Jag bara älskar när det regnar. Jo, faktiskt, på riktigt. Jag är inte alls sarkastisk. Det är så underbart härligt och friskt så jag får en sådan jättestark känsla av att jag bara vill ut och gå millånga promenader när det är "grått o trist" ute, som nog de flesta andra skulle säga. Själv är jag på strålande humör denna dag! Som om jag är solskenet själv för att lysa upp den grå himlen! 

Tyvärr vågar jag inte gå ut i detta vädret, eftersom jag verkligen är på bättringsvägen när det gäller förkylningen. Jag känner liksom att den är påväg bort, trots att jag fortfarande är väldligt snorig och har börjat hosta. 
Men ni vet, man känner sin kropp. Jag är inte sådär fasligt täppt längre så jag inte kan andas utan nässpray! SÅ skönt. De två dagarna min näsa är så under en förkylning är nog det värsta! Eller de 3-4 första dagarna om förkylningen börjar med en sjujävla halsont, samt feber och frossa. Hua!

Ikväll har vi även bjudit in till kräftskiva för våra vänner My och Dylan, Cecilia och Anders :) det ska bli SÅ trevligt! Äntligen fick vi ihop det till när alla kunde samma helg och dag! 

- Sen börjar det om igen.

Oftast ser våra vardagar ut just såhär och jag kan få lite panik över det. Helgerna är ju helt underbara och helt olika vardagen såklart, men just mån-fredag går så jädrans fort. Idag är det tisdag. Sen tänker jag: Shit, imorgon är det redan onsdag, då har halva veckan gått. Swisch säger det sen så är det fredag. Heltokigt och riktigt läskigt faktiskt. Fattar inte varför alla upplever att tiden plötsligt går så mycket fortare? Tycker alla säger det. Jag upplever att den går mycket fortare, på riktigt, än vad jag någonsin upplevt tidigare. Usch, obehagligt.

Imorse höll jag på att garva ihjäl mig när Kim kommer in till vardagsrummet med sin frukost, te och smörgås. Han tog en klunk ur muggen och utbrast: "Men vafaaaaan!! Ooh, vad trög jag är!!"

Jag: "Vad?"

Kim: "Ahmen jag har hällt i kallt vatten i temuggen!"

HAHAHAHA. Då hade han hällt vatten ur tekokaren men aldrig satt på vattnet. Snacka om trött. Hehe.

Nu mår han bättre, men jag mår jätteilla. Har inte tagit mina tabletter idag för jag tycker att jag borde klara mig utan de  nu här efter vecka 14, men nejdå. Jag mår så illa att jag inte kan röra mig ens. Usch :(

Linni låter som hon allting sjunger med gröt i halsen, tonen ligger alldeles för långt bak i halsen. André, ah jag vet inte ens vad jag ska säga om honom. UT, bara! Jag tål honom inte med hans dryga utseende och attityd! BLÄK.

Nu fick jag skriva av mig lite, tack!

I Stockholm frågor man alltid dessa frågor, när man inte känner någon:

• Var kommer du ifrån? (Ni vet 50% av stockholms invånare är icke-stockholmare)
• Vad jobbar du med?
• Hur gammal är du? (VA?! Är det sant? Trodde du var miiinst 21 år)
• Och just det en till - hur träffades ni? (åååh vilken romantisk kärlekshistoria)

Beundrar hennes barnbarn som verkar stötta henne och göra allt för att hon ska få stanna kvar!

Det var en trappa upp till disken igen så samtidigt som jag vände mig och var påväg mot trappan går det någon ner samtidigt som ropar FYRTIOTVÅTJUGOFEM ÄR KODEN!!

Jag skulle titta upp och tacka för koden och framför mig stod Pia Johannson, ni vet komikern bland annat från parlamentet :) o där stod vi och småprata tills det blev våran tur på toan! Lite roowligt ;)

Det är ju inte av min vanliga natur att träffa på kändisar sådär plötsligt när man bara är ute på stan, så man blir fortfarande lika paff.

Se här:

• Gå till banken
• Åka till Sussies lägenhet och hämta lite saker
• Träffa Hilda kl.12 (förhoppningsvis)
• Kolla upp namnen på två fik
• Möte kl. 14
• Möte kl. 18

Jag vaknar av att telefonen ringer, mitt i natten. Flyger givetvis upp, ropar till kim att: "VEM FAN RINGER SÅHÄR DAGS?!"

Kollar på klockan: 03.37 och ett nummer jag inte känner igen. Jag hinner inte svara då hjärnan är så seg på natten, ni vet! Helt plötsligt ringer Kims mobil!!! Mitt hjärta ökar plötsligt hastigheten till typ 210 slag per sekund.

Kim svarar, låter stressad och säger: "Ja, absolut, hon kommer här"

Ont i magen svarar jag och hör en glad Hilda säga: "HEJ , sover du?!"

Jag: "Eeh, jaaaaa, vad tror du?! Varför ringer du nu? Har det hänt något?"

Hilda: "Glöm inte svara på smset"

Klick.

Seriöst, Kim och jag fick hjärtsnörp och hade fortfarande hjärtat i halsgropen när jag o Hilda hade lagt på. Jävla rövarunge! Skrämmer livet ur mig sådär.

Just det - måste ju poängtera - när vi satt där och fikade så dök plötsligt carin da silva upp mitt i allting och träffade sina vänner för att också ta en fika! Första kändisen jag ser sen jag flyttade upp till sthlm, i början blir man alltid lika paff när de helt plötsligt sitter brevid än! Hehe.