Joline säger MAMMA OCH PAPPA, aaaaaah! Vad hände med vår bebis?!?!? Stoppa tiden, någon!

Jaha, jaa, då har jag avklarat det också. Sovit själv, i mitt stooora hus, alldeles själv (eller ja, med Joline också) i TVÅ nätter. Det trodde jag aldrig om mig själv! HA! Värst vad vuxenpoäng jag samlade på mig här känner jag. Kvällarna var helt klart lite läskigare och under natten kände jag mig trygg med ett baseball-trä brevid sängen, så var det liksom lugnt! He   hehe ... he. 

 

Jag hade tänkt jag skulle julpynta, spackla väggar, slipa väggar, måla väggar, slipa bord, slipa trappen...and you name it! Göra karln lite överraskad när han kommer hem igen. Som vanligt extremt optimistisk med tiden. Eller jag och jag. Jag har en dam här som styr. Är hon vaken ska hon ha uppmärksamhet, punkt slut. Jag får inte en syl i vädret! Så jag tänker att jag ska hinna massor. Men jag glömmer tydligen att jag har en bebis som kommer först. He    hehe.....he.
Givetvis har ungen också bara sovit en halvtimme i taget, hon som alltid brukar sova en låååång middagslur på typ 3h. Så blev det med den överraskningen. 

 

Efter en god banangrötfrukost, tycker Joline det är väldigt gott med vatten! Jag sitter och tittar på mitt flickebarn medan hon dricker och konstaterar att hon måste vara den finaste flickan i värlshistorien! SOM jag älskar detta nya barn vi skapat oss! Såna känslor. Jag som aldrig trodde jag skulle kunna älska ett till barn lika mycket, som jag älskar min älskade skrutt Ian! Men ack, så fel jag hade. Om möjligt är kärleken till båda mina barn, ännu starkare. Det är så, så obeskrivligt. Man måste själv vara förälder för att kunna förstå.

 

I två och något som känts som lååånga veckor, har jag varit nära på att ge upp varje dag, då Joline inte (såklart) förstått hur hon ska svälja maten jag ger henne i smakportioner. Tesked med olika smaker i två veckors tid, ibland två ggr per dag bara för att hon ska få öva lite. 

Jag helammar ju fortfarande eftersom jag tycker det varit väldigt bekvämt men också för att hon varit mätt och nöjd och vuxit på både längd och bredd, precis som hon ska. Denna gång har jag inte alls känt mig lika stressad över att mitt barn ska börja äta mat, som jag var med Ian.

   Det är alltså första gången hon fick smaka på vanlig mat för två veckor sedan. EN gång på dessa två veckor lyckades jag få i henne två teskedar med "paleoghurt" (hemmagjord "yoghurt", gjord på avokado, banan, blåbär och kokosolja) men alla andra gånger har hon bara inte förstått och tittat på mig som om hon försöker säga:

"Alltså vad tusan är det du försöker göra mamma?!"

 

Meeeeen så IDAG bara föll poletten ner och imorse bara började hon svälja! En liten bananstump och nu på eftermiddagen en tredjedels mixad palsternackaportion. Och plötsligt tycker hon det är jättegott med mat, verkar det som. Alltså, den lättnaden man känner ... obeskrivlig, och antagligen bara något en förälder förstår! Man känner typ - herregud, mitt barn kommer aldrig någonsin lära sig äta. Jag kommer få amma henne livet ut. He    he. Vilket jag också ju förstår att det inte riktigt alls skulle bli så, men ändå. Känslan. Liksom.

Den är nu som bortblåst!

 

 

 

 

 

...och lära sig krypa! Det går sådär. Joline tyckte detta var ett något frustrerande läge! 

Idag blir min lilla sockerärta hela 7 månader! Helt otroligt. I 7 månader har vi haft denna lilla tös och inte har jag fattat än att jag varkn har en liten bebis, eller att det är en dotter vi skapat oss. I hela mitt liv hade jag föreställt mig att jag skulle bli tvåpojksmamma! Men så blev det ju inte!

   Fröken här är väldigt bestämd och visar vad hon vill. Hon har ju nu de där extremt långa armarna som når allt och blir väldigt frutrerad om hon inte får ta något som ligger på bordet eller om något på golvet ligger för långt ifrån. Säger till när storebror blir för mycket, som gärna pussas och pusssas och pussas och kramas hela tiden. Väldigt gulligt men jag förstår att även en bebis kan tycka att det blir för mycket ibland! För övrigt är hon världens goaste bebis som ALLTID är glad. Hon går helt i storebrors fotspår. Hon sover sådär bra på nätterna. Vaknar MINST 2 ggr varje natt. Börjar bli tröttsamt för mamman att inte få sova ordentlugt! Tur jag njöt som bara den av att just få sova innan hon kom ut! Jag visste vad jag ev hade att vänta mig. 

   Hon sitter stadigt och vill gärna leka med storebrors leksaker, vilket han tycker är lite sådär. Det kommer ta ett tag för honom att vänja sig att dela med någon mer här hemma. Hon börjar nu försöka komma upp i kryparställning när hon ska försöka ta något men hon fastnar i halvläge.

   Hon helammas fortfarande och är inte superintresserad av mat. Vi kämpar på med våra teskedssmakisar, där hälften spottas ut och andra hälften är på bordet, händer och golvet!

   Hon charmar alla man går förbi och spricker alltid up i ett leende är någon ger henne uppmärksamhet.

Allt som allt tycker jag hon är en väldigt lätt bebis, som sagt, precis som storebror ♥ Jag önskar jag hade dokumenterat mer om henne på bloggen som med Ian. Det är alldeles för lätt att glömma. Andra barnet liksom bara hänger med.  

 

Ian bestämde sig för att åka till sin mormor och morfar den här helgen. Bara sådär. Snopet värre. Han har aldrig sovit borta förut om han inte "behövt" och då har det varit väldigt jobbigt på kvällarna och han har saknat mamma och pappa väldigt, väldigt mycket. Men plötsligt saknade han mormor och morfar så mycket och valde själv att åka till dem och sova där. I TRE nätter! Det var läskigt tomt, hemskt att säga att det samtidigt kändes som vi behövde en liten paus från all 3-årstrots och bara få ha lite egentid med Joline, men även med varandra.

   Herregud, att ha hand om en liten bebis är ingenting mot att ha två barn märkte vi nu! Hihi! 

 

Det gjorde att Joline fick fira sin första "Fars dag" själv med sin pappa och pappan sin första fars dag med två barn, bara med ett barn! Han fick en god frukost, två paket; en pappamugg och en morgonrock i ekologisk bomull från Åhlens och märket "VIDE", samt en mysig kväll med sina flickor.

 

När jag åkte och hämtade Ian på morgonen så tittade han bara på mig när jag glatt vinkade genom mammas (mormors) bilfönster. Sedan brast han ut i total storgråt och bara: "MAAAAMMMMAAAAA!!!" Han kom då på hur mycket han hade saknat mig. Lilla godingen, vi myste en lååååång stund i mormors bil innan vi hoppade över till våran för att styra kosan mot Linköping igen, för att skippa dagis och åka mot biblioteket o mysa järnet!