Ja, eller något sånt måste det väl kallas, när man fått veta att den migränliknande huvudvärken, att ögonen inte hänger med när jag läser, "kletar ihop sig", blir suddiga och att Ian blir suddig när han kommer för nära mitt ansikte beror på att jag tydligen fått brytningsfel och är översynt PLUS behöver läsglasögon. Det konstaterade min optiker igår när jag var och gjorde en ny synundersökning. 

Känns ju lättsamt, eftersom mitt lilla hypokondriska huvud hela tiden tänkt att det med all säkerhet är en tumör som sitter och lurar där bakom. Nu får vi se om allt blir bättre med rätt ögon, bettskena på natten (eftersom jag tydligen pressar tänder väldigt hårt) och massage. Hoppas hoppas! 

Nu ska det bara väljas ut rätt bågar med! Känns svårt... riktigt svårt, faktiskt. Det är ju något jag kommer använda ofta liksom. Något som ska bli en del av mig (?) Här är ett förslag jag tagit hem och provat, en av sex...man fick bara ta hem fyra...egentligen, men hon hade förståelsen för mig, hon i butiken! Ha! Sen ska man ba slänga ut några tusen för att ens kunna se och fungera normalt med. Sjukt.

 

 

Mmmumma, gjorde en riktigt god smoothie till frukost imorse! Till det kokade jag ett ägg, som är köpt från vår granngård och självklart KAFFE :) Ingen morgongas utan kaffe i starten! 

 

 

Sitter och myser för mig själv, efter att lillan somnat och jag lyckats riva i rätt kartong bland alla 60 nere i källaren, för att bara hitta julstjärnorna! YES! 
Nu ska jag bara hitta den där andra julkartongen, eftersom jag gärna vill sätta en liten go tomte i fönstret bredvid julstjärnan också! Men det får jag ta imorgon eller så. Nu är jag nöjd att i alla fall en julstjärna är uppe i köket. Så kan jag mysa ner mig på en köksstol (!) och i alla fall låtsas att hela huset är julpyntat och klart. För inte är ju ens karln och stora barnet så man kan adventsmysa med julbak och sånt där, nejdå. Här sitter jag själv...som en gammal bitter tant.

 

Gardiner ska upp i fönstret också ja...just det! 

Jaha, jaa, då har jag avklarat det också. Sovit själv, i mitt stooora hus, alldeles själv (eller ja, med Joline också) i TVÅ nätter. Det trodde jag aldrig om mig själv! HA! Värst vad vuxenpoäng jag samlade på mig här känner jag. Kvällarna var helt klart lite läskigare och under natten kände jag mig trygg med ett baseball-trä brevid sängen, så var det liksom lugnt! He   hehe ... he. 

 

Jag hade tänkt jag skulle julpynta, spackla väggar, slipa väggar, måla väggar, slipa bord, slipa trappen...and you name it! Göra karln lite överraskad när han kommer hem igen. Som vanligt extremt optimistisk med tiden. Eller jag och jag. Jag har en dam här som styr. Är hon vaken ska hon ha uppmärksamhet, punkt slut. Jag får inte en syl i vädret! Så jag tänker att jag ska hinna massor. Men jag glömmer tydligen att jag har en bebis som kommer först. He    hehe.....he.
Givetvis har ungen också bara sovit en halvtimme i taget, hon som alltid brukar sova en låååång middagslur på typ 3h. Så blev det med den överraskningen. 

 

Jag och min kära karl. Fick lite ryck igår och gick loss med telefonkameran (därav den dåliga kvalitén i ett mörkt rum), hehe. Bjuder på att visa en av de sidor av hur vi kan vara här hemma! Det började med att jag satt och stickade, på en mössa som ska bli till Ian och skulle på skoj prova den på Kim, sen ballade det ur. 

 

Jag.är.såld.

Eller så är huset snart sålt till oss! Jisses min Maj-Britt vad vi viiiiiill ha det här huset! 

 

Bilder lånade från blocket.

Jag är livrädd. Inte för själva grejen eller att det ska göra ont. Men efteråt...svaret. Jag har hört att man kan blöda lite grann. 
Ja, alltså jag pratar inte om något annat än en cellprovtagning. Idag är det dags. Klockan 10.15 ska jag befinna min hos läkaren för att ta cellprover. Egentligen kallas man ju på en obligatorisk undersökning när man passerat 23. Men, eftersom jag fött barn kan det ändå vara bra att kolla eftersom så mycket förändras då. Och...det är ändå snart 2 år sedan jag födde mitt barn, so, it's time. Jag är som sagt inte rädd för själva undersökningen, jag är rädd för svaret. Snacka om att jag kommer gå skitnödig i flera veckor, till svaret kommer. Hjälp! Tydligen är det ju även vanligt med cellförändringar...även om de inte alltid nödvändigtvis måste vara farligt. 

Har alltid undrat vem jag är och vad som är jag. HÄR fick jag visst svar på det.
Nej men asså jag har alltid vetat på ett ungefär vad jag vill (sanningen är väl kanske egentligen att jag kom på det för ca. 1 år sedan). Det nedanstående jag markerat under "Karriärer som skulle passa dig" är något jag däremot många gånger gått och tänkt på att jag skulle passa som! Jo, men det är faktiskt sant! Och vad är jag idag?!

Jo jag utbildar mig ju faktiskt till personaladministratör (HR) och jag arbetatar i mitt eget företag som barnklädesdesigner. Jag har arbtetat som både eventpersonal, säljare och affärsbiträde. Jag är musikfantast men kanske ingen yrkesmusiker...mer hobbymusiker. Jag älskar att skriva (blogga). Jag har alltid älskat barn och gick delar av Barn&Fritidsprogrammet, vilket skulle kunnat lett mig in på lärarlinjen, men jag insåg att det inte är ett yrke som skulle passat mig trots allt. Jag är mor, men kanske ingen direkt hemmafru...Personlighetstypen stämmer relativt bra in den också. Riktigt spännande detta...och kanske också lite skrämande. Men nu behöver jag aldrig mer tvivla på vem jag är och vad jag vill.....?! 

"Din personlighetstyp:

Populära och känsliga, med enastående social kompetens. Utåtriktade och empatiska. Uppriktiga och ärliga i sin strävan att förstå hur andra mår. Tycker i allmänhet inte om att vara ensamma. Ser allt ur ett mänskligt perspektiv och ogillar objektiv analys. Mycket framgångsrika i att hantera relationsproblem och att leda debatter. Vill vara till nytta för andra och sätter troligen andras väl före sitt eget.

Karriärer som skulle kunna passa dig:

Lärare, konsulter, psykologer, socialarbetare, personalvetare, präster, affärsbiträden, säljare, HR-personal, direktörer, eventkoordinatorer, politiker, diplomater, skribenter, skådespelare, designers, hemmafruar/hemmamän, musiker."

Det är ju givetvis jättebra. Många gånger i alla fall. Men just när det handlar om att man lämnat något på grund av att det faktiskt inte var helt, helt bra, så ska man ju kanske inte tillbaka dit igen. Men så går det en tid...och till slut längtar man tillbaka så mycket, bara för att man bara minns det bra sakerna. 
    I mitt fall handlar det om Stockholm. Vissa dagar kan jag få en sådan extrem längtan tillbaka, att jag vill ta vårt pick och pack och ta första bästa lägenhet igen. Jag längtar tillbaka till tillgängligheten -med andra ord, att allt fanns runt kröken, var sig det var sjukhuset, matbutiken eller en fin resturang, shopping, ALLT. Jag längtar även efter kollektivtrafiken (eeh ja faktiskt) för man kunde bara gå ut på gatan så kom det en buss eller ett tåg inom 6 minuter...det passade mig perfekt eftersom jag inte gillar att anpassa mig efter hur jag kan ta mig varsomhelst. Jag vill inte behöva köpa en bil för att kunna ta mig var jag vill, när jag vill. 
   Det visste jag att jag skulle sakna extremt mycket med Stockholm redan när vi tog beslutet att flytta ner hit igen.

 

Men jag saknar också min bästa vän och Ians "gudmor"/faddermamma My. Jag kan sakna henne så mycket att det gör ont i mig! Vi i stort sett levde tillsammans under våra barns första levnadsår och jag älskade att vara mammaledig tillsammans med henne. Vi delade allt och....och nu sitter jag här och gråter också. Ooh. Det är allt bra märkligt hur en vän kan komma en så nära inpå känslomässigt! Hon, och hennes dotter och hennes karl betyder otroligt mycket för mig och vi undrade hur i all sindar vi skulle klara oss utan varandra när jag berättade var vi tänkte flytta :(. 

 

   

Sedan är det det...att vi flyttade ju ner hit av en anledning och det var för att få mer tid för varandra och för att Ian skulle få möjlighet att träffa sin familj mer. Även vi såklart. Och det är ju värt mycket det med.

 

Men jag längtar ändå tillbaka till Stockholm, tillgängligheten och möjligheterna. Och My!

Jag har nu klarat mig utan mat i 21 timmar. Först tänkte jag skriva "12-9, ja men det är ju bara 9 timmar. Inte konstigt att jag inte är SÅ hungrig" Huvudet är inte riktigt med, kan jag säga, men annars har det har gått förvånansvärt bra och jag känner mig inte utsvulten, bara lite hungrig. 
    Något jag dock alltid är lika rädd för, är varje gång jag ska ta något nytt sådant medel..denna gång handlade det ju om laxeringsmedel. Det finns så mycket konstiga biverkningar och "ta inte picoprep om..." och då tycker man ju att man har allt som står på den där himla bipacksedeln. Men...det verkar ju som det har gått bra och jag har varken mått illa eller fått huvudvärk, som de vanligaste biverkningarna var. 

Nu är jag bara så himla nervös för undersökningen och svaret! Tur att min kära Kim följer med som stöd ♥

Misstänker jag inte kommer bli min grej. Imorgon, ska jag ju som jag skrev igår, göra en coloskopi. Vilket betyder att de kommer gå in med en kamera i min mage för att se om det är något tokigt i tarmarna. 
   Inför det måste man fasta i 1 dygn, för att det ska vara så rent som möjligt inför undersökningen. Ja, ETT DYGN. Från kl. 12 idag till och med typ. kl 15 imorgon får jag bara inta klar dryck. Fattar inte riktigt hur jag skulle klara av detta då min mage kommer ha gått sönder innan jag ens kommit dit. 
   Det ska nog gå bra! He, he , he      he.

Ingen UVI heller vad läkaren kunde konstatera. I alla fall ingen bakteriell sådan, sa han (hur man nu kan se det utan att ha gjort en odling?). Sedan kan man ju ha en nedre urinvägsinfektion där blåsan eller urinröret bara är lite irriterat och som läker ut av sig självt efter någon vecka. Det är ju bara det att mina problem har varat mer än en vecka.

   Då är det något annat i alla fall. Men vad? Ont gör det i alla fall till och från i höger sida av magen. Hade det varit blindtarmen hade ag varit död för länge sen, för den märker man rejält inom 3 dagar om den är inflammerad. Eller, det är i alla fall vad jag läst mig till. 
   Inflammation i tarmen? Tarmficka? IBS? Cancer? Polyper? Glutenintollerant? Jag kan säga att jag har rejält med ångest över det här onda och jag bävar inför söndag när jag ska göra coloskopin, samtidigt som det ska bli skönt att göra en undersökning för att se om det kan vara något. Usch och bläk.

Igår slog det mig plötsligt, att mina nedre magbesvär inte är cancer, inte livmoderinflammation, inte äggstocksinflammation, inte graviditet, utan antagligen en helt vanlig UVI. Varför jag inte tänkt på det är nog för det inte svider när jag kissar. Jag har bara en jäkla molvärk och ilningar i höjd med urinblåsan och lite mot höger sida. 

Ringde vårdcentralen direkt imorse för en tid så jag kan göra en snabbkolls-sticka och se om jag har för lite, för mycket (kommer inte ihåg om det är lite eller mycket vita blodkroppar man har när man har UVI?) vita blodkroppar i urinen. Lite snabb hjälp vill jag ha när jag nu väl kommit på det eftersom jag haft njurbäckeninflammation tidigare, vilket inte är varken skönt eller friskt. Man kan bli väldigt sjuk om det inte behandlas snabbt. 

Så nu håller jag nästan tummarna för att det ska ge utslag på UVI, så jag slipper dessa besvär och att gå och oroa mig! 

Ja, det var ju ett tag sedan man pluggade. Det känns ju. Dessutom har jag svårt för att förstå och ta in sådär direkt när jag läser något rakt uppochner. Det tar bara lite längre tid för mig... helt enkelt...
   Jag har alltid önskat att jag var den där allmänbildade, teoretiskt lättlärda som snappade upp allt så fort jag hörde det och lade det längst fram i det permanenta närminnet ( den praktiska biten fungerar utmärkt däremot - antagligen för jag är mer praktiskt, än teoretiskt lagd) men så är det tyvärr inte. 
   Däremot känner jag att ju mer jag läser, desto mer insatt blir jag. Antagligen för att jag tycker det är intressant! Så det är ju bra.

Det jobbiga är dock att jag frågar Kim (som teoretiskt sätt är raka motsatsen till mig. Han är den där som snappar upp allt han hör och lägger det i det permanenta närminnet): "Älskling, skulle du kunna hjälpa mig att förstå den här frågan "............""
"Javisst, de menar ju såhär och såhär. Och det här menas egentligen såhär"
"JAHA, MEN DÅ KANSKE DU BORDE LÄSA DEN HÄR KURSEN ISTÄLLET FÖR MIG DÅ!!!!!"

Okej. Riktigt så ohyfsad är jag inte. Jag bara...bara...blir lite frustrerad när det går så jäääkla enkelt för honom bara jag läser upp det för honom, medan jag kan sitta och läsa texten 10 ggr och fortfarande inte riktigt förstå vad det är jag ska ta reda på. Suck. Tack mamma och pappa för de generna. 
Jag hoppas att min son får sin pappas läshuvud iaf :)

Katching. Nu ska jag iväg och jobba! Detta är mitt nya liv: Gå upp ur sängen (fast helst inte) - fixa iordning Ian - lämna på dagis - plugga några timmar - åka till jobbet - jobba till kl. 20.30 - komma hem kl. 21 - äta middag 3 timmar för sent (vadå inte äta efter kl. 18, jag måste ju få i mig mat?!) - glo lite på tv - mysa lite med min käraste - sova. Oså börjar det om igen :) 

Nu undrar jag. Anar ni, hur många gånger, på en dag, som man säger "hej hej" med ett glatt leende på läpparna inom mitt jobb? Jag skojar inte när jag säger minst 70 ggr på ett arbetspass. Minst. Det betyder att jag säger ordet "hej" ca. 140 ggr på ett arbetspass, eftersom jag oftast säger "hej" två gånger när jag hälsar på varje ny kund.

Vad jag nu alltså märkte igår, är att jag redan, blivit något arbetsskadad.  
Jag satt i busskuren, i väntan på bussen, lite inne i telefonen. I ögonvrån ser jag en dam kommande mot mig, varav jag utan att ens tänka, lyfter blicken, drar på smilbandet och utbrister: "heej heej" med mininprentade yrkesstämma och fortsatte sedan med det jag höll på att läsa i telefonen, som om jag hälsade en ny kund välkommen in i min....busskur??? 

Damen tittade förunnat på mig med ett halvt leende och bara "Ja hej du". 

Då kom jag ju på mig själv. Jag var tvungen att bita mig i kinden för att inte brista ut i ett hysteriskt skratt. Vad skulle jag sagt? "Förlåt, jag tänkte att du var en ny kund - ...ehm..eh...hehe.. är lite arbetsskadad" ???? Öööh. Nä va.

Jag är lite upptagen med att träffa min familj. Jag uppdaterar med hur mina senaste dagar har varit, lite mer detaljerat imorgon :) Nu ska jag gå och mysa ner mig bredvid mina pojkar! 
   Äntligen har Kim också landat här. Jag vet inte när jag sov 2 nätter utan honom sist. Det har nog inte hänt sedan vi flyttade ihop för 1.5 år sen. Vi har sovit 1 natt ifrån varandra, men bara det har varit nog tycker jag. Nu var det katastrof!!! Nejvars, jag skojade bara. Det är klart att det känts lite tomt. Men jag har verkligen klarat mig. Har jag ändå haft min lilla pojke och myst med om natten! Det duger mer än bra det med, eftersom att jag aldrig samsovit med Ian. 

Nu kastar jag in! Sov så gott, ni som fortfarande är vakna! Kram och Puss

När man har blivit mamma, förändras det mesta. Men vad som mest förändrats hos mig är hormonerna. Alltså, det är nästan jobbigt. Förr har jag varit en liten orolig själ, som oroat sig för lite allt möjligt i livet. Men NU, jag kan knappt beskriva min oro. Jag oroar mig för precis ALLT, men mest om sjukdomar. Allvarliga sjukdomar.
   Jag är så van att ha otur i mitt liv, att jag funderar över varför jag ska få vara rttvist lycklig nu. Jag vet, helknasig. Men det är för jag är så rädd att förlora det jag har, mitt allt! 
  Blä, det är jättejobbigt och jag jobbar varje dag på att handskas med dessa jobbiga tankar. Jag har alldeles för mycket tid till att tänka också, när jag går hemma. Jag måste nog börja sysselsätta mig lite mer.
   Hur är det för er andra nyblivna mammor? Eller ni som en gång varit nybliven mamma. Upplever ni samma rädslor, eller är det bara jag som är knasig?

Har sååå mycket att göra. Koka mat åt Ian, städa, slå in julklappar, komma på rim, virka beställningar (vilket är typ huuur mycket som helst och måste komma iväg absolut senast onsdag - svar ja, fingrar och händer värker!!!) vakta på Ian som behöver uppmärksamhet allthetime. Ja den meningen får tillochmed sitta ihop för att påpeka hur mycket det menas.
Ta hand om karln, baka och sånt där mysigt ni vet...måste ju också hinnas med. Tända ljus, äta upp saffransbullarna och pepparkakorna, skicka julkort.....jadajadajada, you name it!!

Därför har det blivit lite tyst här inne. Jag hinner verkligen inte blogga. Knappt äta. Skittråkigt äre. Vill ju egentligen blogga maaassor just nu. Det händer så mycket med Ian hela tiden. 
Men det får bli lite mer efter jul helt enkelt så får ni ...och jag nöja oss med ett litet inlägg då och då. Det kan ju också vara spännande.

Förra året sprang jag runt i sjuttioåtta affärer, i jakt på en chokladkalender till mig och min kära. Jag kom dock hem tomhänt. Hur möjligt liksom i december? Men det var det! 
Detta år var jag då inte lite snabb! När vi var nere på Ica i veckan så såg jag de! 
"JAAA!!" utbrast jag.
"Vadå?!" Kim ser väldigt frågande ut.
"Chchochch choklaaadkalender" dregglar jag fram, "YES!"
"Amen naaae, Louice! Skärp dig, du ska väl inte ha en chokladkalender?"
Tittar allvarligt på honom. "VET du hur mycket jag letade efter dessa förra året till oss?! Jag liksom spra....ååååh TITTA de har mimmikalender, Kimpa, titta va fiiiin!"
"Asså, Louice, hur gammal är du?"
"Men vadå?! Det är ju tradition men detta! Sen spelar det väl ingen roll hur gammal jag är? Men..20 om du hade glömt".
"Du får inte betala den med matkortet"
"Säkert att du inte ska ha någon älskling?"
"Ja!"'

Kära vänner, låt mig presentera henne, Mimmi pigg's chokladkalender: