Har just varit ute och gått 40 minuter med mina bvc-mammor! Jäklar, vad jobbigt det var. Gick för en låååång brant uppförsbacke och jag trodde för en liten stund att jag skulle dö, jo, på riktigt faktiskt.

   När jag går nuförtiden tar Kim vagnen i uppförsbackarna (ja jag är lat) och jag trallar på bredvid medan han kämpar, men ack och tji fick jag! Tusen ggr värre också! Bra träning i alla fall.
   Kom på det, att om jag går där varje dag, slutar moffa i mig socker och fortsätter amma ett tag till så försvinner det säkert några kilon till ;)

Nu äter jag en goood sallad med kyckling, skinka, ost, gurka, soltorkade tomater och isbergssallad! MUMS! Sen blir det till att virka virka virka hela kvällen. 
   Därför det är dålig uppdatering här. Jag har massor av beställningar och hinner typ inte med något annat än att virka! Busy woman!

Lovis: "Älskling, vad gör du?!"
Kim: "Ehm, snackar med blommorna!"
Lovis: "Hmmm, okej?"
Kim: "Jo, men de säger ju att blommorna mår bättre av att prata med dem. Koldioxiden vi andas ut gör att de växer snabbare!"
Lovis: "Jo det har jag iofs hört. Vad säger du då?"
Kim: "Äh"

Min underbara karl köpte dessa åt mig i helgen som var! Som jag har tittat på dem länge! Det var verkligen på tiden att köpa ett par nya skor till mig...kände både jag och karln. 

Bästa betyg. Det fick i alla fall av barnmorskan i dag på efterkontrollen. 
Men även när ungen precis var född fick jag höra: "Men herregud, har det passerat ett barn här ens?!"

På en kontroll jag gjorde hos en läkare efter 6 veckor, sa hon: "Man kan inte tro att du fött barn"

Idag sa min barnmorska samma sak: "Det ser så bra ut. Man kan inte tro att du fött barn ens en gång". 

Måste medge att jag är stolt över min kropp och min lilla mutta som återhämtat sig så bra ändå. Och jag börjar tro på att det inte ser ut som att jag fött barn, när faktiskt 3 stycken har sagt det. Mihihi. Så var kom mitt barn ifrån?! Det är någonting jag faktiskt frågar mig flera gånger om dagen. 
"Nämen, hur i hela friden kom han hit? Vems unge är det där?!" Tills jag kommer på att jag faktiskt gjort han själv..eller ja, tillsammans med Kim också såklart.
Märkligt det där.

Jo då, jag vet! Men jag har fullt upp med att amma söva, leka och beundra min bebis, sy och träffa vänner o mammagruppen. Dessutom planera inför namngivelsecermonin som snart äger rum, hinna med att äta själv, diska, bädda och helst komma ut någon gång under dagen med! Peuwh, dagarna går i ett! Inte konstigt att tiden går så fort.

Ibland känns livet lite tungt. Eller tungt kanske är ett starkt ord. Men svårt då. Man vet varken in eller ut. Man vill så mycket, men i läget är det så lite som går. 
   Jag vill alltid att saker ska hända direkt när jag vill något, men tyvärr går inte alltid det. Ibland behöve man även tänka, både en och två gånger innan man tar ett beslut, det har jag lärt mig under de 5 år som jag bott hemifrån på. Man måste låta vissa saker ta lite tid, för att det ska bli riktigt, riktigt bra.

igen. Shit vad tiden går fort, återigen! Det är redan torsdag idag igen och Kims sista arbetsdag. Veckorna går ju ännu fortare när veckan bara är 4 dagar för oss. Däremot blir helgen helt perfekt lagom lång! 
   Det är dock inte många helger vi hunnit njuta bara vi tillsammans än dock, förutom helgen som var nu. Vi har haft besök varje helg och kommer ha besök två helger framåt till.

Nej, nu ska jag passa på o vila när lillen gör det också. Har typ sovit ...3 timmar inatt. Bläk. En trött mamma har vi här, japp japp! Nu vill jag va pigg till torsdagsmys ikväll...utan att somna på soffan. Fast det gör jag ju aldrig, eller? Kan ha hänt ett paaaar gånger sen jag blev mamma. Kanske.

Jaha, då var den otroligt härliga, mysiga, roliga KP-veckan tillbaka. Förkortning på kvinno-problemveckan, som jag och mina vänner kallade det på högstadietiden. Även kallat ni vet, röda veckan, lingonveckan, MENS helt enkelt. Heheh. Efter exakt 12 veckor! Jag blev lite ledsen. Trodde jag skulle slippa det så länge jag helammade. Men icke.
    Dock är jag inte jätteförvånad, eller jo jag blev det igår, men inte nu när jag tänker efter. När jag gjorde ultraljud på efterkontrollen på mina äggstockar, 6 veckor efter förlossningen var de redan aktiva och läkaren sa åt oss att skydda oss ordentligt. 
    Antagligen mycket klokt sagt av henne. Välkommen tillbaka då, får jag väl ta o säga (!?)! Nästa barn vill jag absolut inte ha förrän om typ 3 år. Så det gäller att vara på sin vakt!

Fick idag svar på ännu en urinodling som jag var på vårdcentralen för att göra igår. Läkaren ringde idag och tydligen visade det sig att mina bakterier äntligen är borta! 
Trots det så har jag fortfarande lite symtom av en uvi, men det kan tydligen hålla i sig ett tag eftersom min urinblåsa kan vara lite retad efter att ha haft infektion så länge. Det kan väl kanske vara förståligt. 
   
   Är jätterädd att odlingen gjordes för tidigt efter antibiotikakuren eller att de ska komma tillbaka efter som de varit så envisa att få bort! Men eftersom jag aldrig har haft uvi innan och nu fått konstaterat från min BM att jag är läkt och fin down there så tränger förhoppningsvis inte bakterierna lika lätt in. 

Pga. att jag blev så sjuk efter förlossningen samt de långvariga fruktansvärt envisa bakterier som inte ville försvinna, tillsammans med alla galna hormoner som bubblar i kroppen OCH att vi kom hem till Stockholm och Kim började jobba igen efter 6 veckor tillsamans och jag helt plötsligt blev helt ensam, har tagit knäcken på mig. 
   
   Det blev helt enkelt för mycket så i måndags, eller egentligen i tisdags satt jag och bara grät och grät och grät. Jag blev rädd att jag hamnat i en depression så jag ringde faktiskt psykiatrijouren för att få prata med någon. 
Vi åkte dit samma kväll och de diagnostiserade mig inte till att jag hamnat i en depression utan i en kris. 
Alltså, en stor plötslig omställning/förändring i livet som man inte riktigt klarar av att hantera eller får bukt med. 

Jag skäms verkligen inte över detta utan vill ta upp det för att jag upplevt det helt fruktansvärt, behöver skriva av mig men också för att andra nyförlösta mammor ska våga ta tag i att "söka hjälp" om de känner som jag gjort. För vad jag förstått är detta otroligt vanligt, men det är många som inte vågar söka hjälp för att man kanske skäms över att inte känna fullständig lycka över sitt nya liv som familj. Vilket jag också gjort. Men jag sökte hjälp direkt, för jag vet hur långt det kan gå annars och det ville jag verkligen inte. För min och min och Kims relations skull. 

Det är många faktorer som spelat in till varför jag hamnat i denna kris. Delvis för att jag är en kontrollmänniska och har på senaste tiden inte haft någon kontroll över min kropp alls. Jag vill alltid veta vad som händer med mig och min kropp, när det ska hända, när det ska gå över. Men jag visste inte när Ian skulle komma ut, jag hade inte tänkt på att jag kunde bli sjuk och få komplikationer efter förlossningen.
   När jag väl fick det och blev så pass sjuk som jag blev, samt att det blev långvarigt var jag rädd att jag aldrig skulle bli frisk eftersom jag ätit 3 olika kurer med antibiotika på 1.5 månad. Jag visste inte när jag skulle bli frisk och det gjorde att jag började bli orolig, för allt. För alla sjukdomar hit och dit. Minsta lilla känsla i magen, underlivet, ryggen så trodde jag att jag var stensjuk. Otroligt jobbigt, både för mig och närstående. 

   Huvudet vill heller inte gå med på att tänka på något annat och om någon frågade om jag mår bra så vågade jag knappt svara att jag var på bättringsvägen för jag tänkte att det då skulle slå tillbaka och att jag skulle bli ännu mer sjuk. Tokigt. 
De känslorna och tankarna har fortfarande inte riktigt släppt men jag jobbar på det hela hela tiden. 
Sen att jag helt plötsligt blev själv - Kim gick tillbaka till jobbet och jag har haft min familj omkring mig hela sommaren som hjälpt till, avlastat och stöttat när man behövt det, var helt plötsligt 20 mil ifrån mig igen.
   Dessutom att man helt plötsligt inte bara kan mysa hur man vill med varandra som man gjorde förr. Man kan ju inte bara släppa barnet och ställa sig och kramas när barnet skriker liksom. Även det har gjort att jag känt mig lite ledsen, även om DET var något jag självklart visste från början. Men man får ta de tillfällen som ges helt enkelt :)
   
   Mina vänner i Stockholm är antingen på semester eller inne och föder barn... så det har inte varit så att jag kunnat gå ut mer än på en promenad - själv, när jag egentligen bara hade behövt träffa någon och tänka på något annat. 
Det är tydligen väldigt viktigt att inte vara helt ensam om dagarna när man kommit in i en kris och det har jag verkligen märkt sen mamma kom upp här några dagar, som hon var tvungen att göra för jag var så nere. Älskade mamma. 

Men nu känns allt mycket bättre, betydligt jättemycket bättre. Igår grät jag inte en enda gång alls och kände ingen ångest. Jag skrattade flera gånger och kände mig riktigt glad. (Detta är skrivet på två dagar, fredag och lördag)
Mina vänner kommer hem här vartefter, jag ska börja i föräldragrupper för att träffa andra mammor och gå långa sköna promenader. Försöka strukturera upp dagarna så att det går fort. Så kommer allt att bli hur bra som helst! :) Jag är glad att jag tog tag i det när jag redan första dagen bröt ihop flera gånger utan anledning och inte visste vad som hände med mig, för ju fortare man söker hjälp desto fortare går det att komma tillbaka till sitt gamla jag och få rutin och ordning på det nya livet som föräldrar.
   För det ÄR en fruktansvärt stor omställning att bli föräldrar, sova och vakna var 3:e timme varje natt, mata, rapa, byta blöja, gå på toa, göra knipövningar, dricka vatten, äta rätt mat osv. osv.
Trots att min son är en otroligt snäll liten pojk så hände detta mig och det händer som sagt - MÅNGA och jag tycker riktigt synd om de som inte vågar prata om det.
Skäms inte, det är absolut ingenting att skämmas för, utan väldigt väldigt vanligt. Inte så konstigt med tanke på allt som händer! Eller hur? PLUS alla hormoner som står dig enda upp i halsen!
   

   Nej det är inte lätt inte, men samtidigt så gudomligt fantastiskt när man tittar på sitt barn, man ser att han mår bra, växer, äter och utvecklas för varje dag som går! Det blir bättre. Och som psykologen sa till oss: Man får känna såhär och man måste acceptera att livet är såhär ett tag. För bättre kan det bara bli om man är medveten om vad som händer. 
   

Kände mig bra från njurbäckeninflammationen men för säkerhets skull så ville jag göra en ny odling eftersom det fortfarande sved lite när jag kissade. Tänkte att det kunde ju vara lite skavsår från förlossningen med eller bara att urinröret var lite irriterat efter UVI. 

   Var inne i tisdags och gjorde snabbprover, visade på att mitt infektionsvärde var normalt, alltså låg det på under 5, till skillnad från när jag var riktigt sjuk och det låg på 196 (!). 
Jag hade inget blod i urinen eller några bakterier. Men däremot låg ändå urinet på 3+ (låg på 1+ sist och 5+ när jag var som sjukast, det ska helst ligga på 0) så det hade stigit lite vilket tydligen var för att jag har mycket vita blodkroppar i urinet. 

   Eftersom jag fortfarande hade lite besvär fick jag komma att träffa en läkare. Hon avgjorde att vi skulle skicka en ny odling för säkerhets skull, men sa att det behöver inte vara något. Jag vågade inte tro på något utan har bara gått och väntat på svar. 
   Så imorse ringde hon och givetvis fick jag beskedet att det fortfarande växer bakterier där inne :( två olika. Som förra gången. Jag var tvungen att avsluta förra antibiotikakuren för att jag fick en ordentlig allergisk reaktion. Så jag åt bara 11/14 dagar, vilket en sjuksköterska och en läkare trodde skulle vara nog, eftersom allt ändå såg bra ut. Men icke, de vill inte försvinna så jag har nu idag påbörjat en ny antibiotikakur, som ska ätas i 7 dagar. Nu fick jag i alla fall rätt medicin mot rätt bakterier från början denna gång så förhoppningsvis ska det försvinna nu. 
   Det positiva är väl att det inte är så allvarligt som njurbäckeninflammation längre utan en  "vanlig" urinvägsinfektion. Det svider inte alls när jag kissar, men jag har lite ont i urinblåsan, igår började jag kissa som en tok och kände mig kissnödig direkt efter att jag kissat, trots att jag kissade massor för varje besök. Så först trodde jag att jag hade en början till framfall (ni får själva läsa om vad det är om ni är intresserade) men fann inget mer symtom än just det till det. Men så imorse när hon ringde så föll pusselbiten på plats.

   Förhoppningsvis var det pga. det. Även om jag kissat många ggr idag så har jag inte kissat lika många ggr som igår så det känns som min medicin faktiskt redan börjat värka. Nu hoppas vi på det bästa. Denna gång tänker jag bli frisk i alla fall! 

Febern min som tilltog i förrgår och som jag helt klart trodde var en förvärring av urinvägsinfektionen, tror jag nu istället är för att jag höll på att få mjölkstockning i mitt vänstra bröst. Eller, jag kan klart säga att igår var det mjölkstockning. Bröstet var stenhårt på ena sidan, en lätt rodnad och mjölken var ingen som kom var ingen mjölk utan bara stora slemmig klumpar, ser ut som snor ungefär. 

För er mammor som är här inne och hänger- märker ni att det börjar klumpa sig och bli segt, igång direkt och massera och värm brösten samt amma eller pumpa gärna en extra gång! Jag hade inte en aning om att det skulle kunna vara mjölstockning på G utan att det var ganska normalt.
Tur att min kära man kollade upp det igår och läste att det kunde vara början på det. Nu känns det som alla bitar föll på sin plats. 

Jag satt uppe halva natten och försökte få bort den hårda körteln genom att massera och pumpa ut den ihopklumpade mjölken. Sen var jag tvungen att lägga mig och vila. Det är tydligen viktigt det med. Sov med fetvadd runt om brösten, ett linne och duntäcke, trots att jag svettades massor av att febern gick ner efter febernedsättande.
Nu gick jag upp efter att jag gett Ian mat och hoppade in i duschen, stod länge, länge med hett vatten och värmde brösten samtidigt som jag masserade försiktigt. När jag hoppade ut kändes det mycket mjukare och som om förhårdnaden var borta. Testade att handpumpa och visst började det rinna lite! FAN vad jag är bra tänker jag ju då ;) 
Nu har jag suttit och pumpat med pumpen i snart en halvtimme på det "sjuka" bröstet så snart är det dags för det andra också! 

Var försiktiga med era bröst kära mammor, det är sjukt vad fort det vänder. För mig på bara några timmar. 

Jag måste nog medge, att ju längre tiden går här uppe och sen våren kom tycker jag om Stockholm mer och mer för varje dag som går. Vi har pratat mycket om hur vi tror att det kommer bli för oss och var vi kommer bo när kontraktet på denna lägenhet gått ut. På ett sätt vill vi flytta tillbaka till Linköping, dels för att komma nära och kära närmre, men också mycket för prisernas skull. Nu betalar vi absolut ingen ockerhyra för våra stora lägenhet med så pass centralt läge, men man vet aldrig vad man får efter denna... om man ens får tag i någon ny hyresrätt. Då måste vi köpa en bostadsrätt och det vill jag lova är inte det billigaste här uppe. Utgångspris på en 3:a, som vi behöver ligger oftast liksom på tre millar som utgångspris och det blir d y r t  i slutändan. 

Men jag känner att möjligheterna här uppe är helt fantastiska, till allt, både jobb och skola, om jag nu skulle vilja gå i skolan igen. Vi känner just nu att det passar oss att bo i stan och ha allt så galet nära. Det är nära till precis allt, var man än är. Uteserveringar, matställen, klädbutiker, massage, apotek, matbutiker, ja, listan kan ju bli lång. Till skillnad från medelstäder där man får ta sig kanske en 30 minuter för att komma till bästa korvmoj och ändå bo nära stan. Hehe, ni fattar?
Dessutom börjar vi faktiskt få en hel del vänner här uppe. Och nu, när vår lilla prins snart är här blir det ju ett helt annat liv. Vi har hittat vänner jag tror vi kommer umgås mycket med som också fått barn nu. Ungdomsliv och familjeliv är två helt olika liv. Får vi dessa vänner här kan man ju känna att det kan bli väldigt tråkigt att flytta ifrån det livet igen direkt när man kommit in i det. 
Men vi får se! Mycket kan hända på ett år, och ett år till ska vi i alla fall bo kvar här uppe! Jag vet att min familj där hemma som läser detta nu säkert sitter med hakan i tangentbordet, men hetsa inte upp er i onödan nu! Det är bara tankar!

En bild från min fantastiska morgon! Efter att Kim och jag hade slängt skräp imorse och han sedan cyklat till jobbet kände jag starkt för en morgonpromenad i det härliga sommarvädret! Så jag tog på mig ett par gå-skor, fastnade vid klippan nere vid stranden (bara ca. 200 meter från storstadsvimlet vi bor i är det helt fantastiskt lugnt och skönt -också en väldigt härlig grej med Sthlm), njöt av solen och somnade till lite till lite winnerbäck. Snacka om att jag njöt! Det var länge sen jag kände en sådan härlig känsla av att bara få vara själv och inte göra någonting! Mmm!  

Jag kan få lite panik när det är så varmt, för jag vet inte riktigt var jag ska ta vägen, plus att jag blir väldigt rastlös av att bara sitta, men det gick i 2.5 timmar ändå. Kändes bra att bränna lite tid utomhus för en gångs skull faktiskt! Har ju knappt inte varit ute på hela helgen, trots det fina vädret för att jag haft så ont :(

Jag har fått lite färg i ansiktet, på bröstet och armarna idag i alla fall, känns bra med en grundbränna. Trots att jag satt i shorts så är det omöjligt för mina stackars blekfeta ben att få färg! Så tråkigt! Men men, that´s life. 

Nu ska jag snart tänka ut vad vi ska äta till middag denna dag. Antagligen blir det bara någon lätt sallad, jag tappar väldigt mycket aptit i denna värmen och tillsammans med en mage som denna och slutat av graviditeten så blir det nog perfekt ;)

Men nu, tänkte jag att jag skulle sätta fart och lägga in en massa bilder och inlägg från de två veckorna jag haft uppehåll. Nu när jag kommer gå hem alldeles snart och bli sjukskriven ett par veckor, innan det är dags för vår lille parvel att komma ut.

Kan säljas i både Stockholm och Östergötland om någon är intresserad, vilket jag hoppas ;) 
5500:- och priset diskuteras vid snabb affär!