Ja, ni, mina kära bloggläsare! Dagen med stort D är här! Vårt BF-datum. Känns lite overkligt ändå på något sätt, även om man vetat om så länge att det kan hända precis precis när som helst, så är det verkligen idag han är beräknad att komma. Nu kan han liksom inte komma för tidigt längre, utan nu är allt bara på övertid. Vi vet att han kommer vara hos oss inom 14 dagar! Fjorton dagar, max. Det känns också helt overkligt. Vi kommer ha en liten liten bebis, vår egna bebis, vår kiddo, om m a x 14 dagar.
Blir helt pirrig i magen vid tanken av det ovetande livet vi har framför oss. Det känns spännande och roligt, svårt och jag är livrädd. Men vi kommer klara detta galant, vi är väldigt redo för lillens ankomst nu. 
Vi pratar om det varje dag, hoppas varje natt att något ska komma igång och blir lika besvikna varje gång vi vaknar och det är morgon, utan ett minsta lilla tecken. 
Vi går på toa sjuhundraåttioelva gånger om dagen av ren nervositet. Både Kim och jag är ju lite av kontrollmänniskor och gillar att ha saker och ting klarlagt framför oss i nutid. Detta är det enda vi inte kan styra över och det gör oss till lite nervvrak. Kanske helt normalt egentligen?

Jag bara längtar efter att få lägga min bebis i barnvagnen och stolt gå ute med Kim på en promenad. Visa upp att vi fått det vackraste man kan berikas med i livet. 
Jag vill mysa och gosa och ligga och titta i timmar på min bebis och känna den där fullständiga lyckan. Lyckan av att dela något så stort med den jag älskar allra mest. Lyckan att få vara tillsammans, aldrig mer behöva vara ensam, alltid ha en familj. Lyckan över att jag har en egen familj.