Okej, inte riktigt, men jag hade legat och vilat nu på eftermiddagen för att jag är så fruktansvärt trött hela tiden och mår fruktansvärt illa vissa stunder samt att jag har ont i huvudet fram och tillbaka. 
Det tär rätt mycket på kroppen och jag känner mig helt färdig, trots att jag nu sovit. Satt i köket och Kim och jag småretades lite med varandra. Han dunka en plastflaska lite lätt på min arm och helt plötsligt bara bryter jag ihop och börjar storgråta. Stackars Kim, han såg helt förtvivlad ut och förstod ingenting. Bara satte sig ner och kramade om mig och vi satt där och vaggade fram och tillbaka. 
Han frågade om det gjorde ont i kroppen eller om allt bara var jobbigt och jag nickade bara och fortsatte gråta mot hans bästaste trygga axel, där jag verkligen alltid gosar in mig när jag är ledsen. Min fina prins! Vad jag älskar honom. Konstigt hur trygg man kan känna sig i någons armar.

Så det kan bli. Men jag känner mig verkligen helt färdig och helt plötsligt så bara bröt det ut. Jag orkar inte vara gravid längre, orkar inte vara stor och otymplig, trött och grinig. Ont i huvudet, illamående, dålig aptit, domningar i armar, kli på magen, sova dåligt. Jag vill bara ha min bebis ute nu. Till och med Kim sa åt magen idag att "nu får du faktiskt komma ut". Så vi får väl se om han vill lyssna på oss! :/