Det är ju givetvis jättebra. Många gånger i alla fall. Men just när det handlar om att man lämnat något på grund av att det faktiskt inte var helt, helt bra, så ska man ju kanske inte tillbaka dit igen. Men så går det en tid...och till slut längtar man tillbaka så mycket, bara för att man bara minns det bra sakerna. 
    I mitt fall handlar det om Stockholm. Vissa dagar kan jag få en sådan extrem längtan tillbaka, att jag vill ta vårt pick och pack och ta första bästa lägenhet igen. Jag längtar tillbaka till tillgängligheten -med andra ord, att allt fanns runt kröken, var sig det var sjukhuset, matbutiken eller en fin resturang, shopping, ALLT. Jag längtar även efter kollektivtrafiken (eeh ja faktiskt) för man kunde bara gå ut på gatan så kom det en buss eller ett tåg inom 6 minuter...det passade mig perfekt eftersom jag inte gillar att anpassa mig efter hur jag kan ta mig varsomhelst. Jag vill inte behöva köpa en bil för att kunna ta mig var jag vill, när jag vill. 
   Det visste jag att jag skulle sakna extremt mycket med Stockholm redan när vi tog beslutet att flytta ner hit igen.

 

Men jag saknar också min bästa vän och Ians "gudmor"/faddermamma My. Jag kan sakna henne så mycket att det gör ont i mig! Vi i stort sett levde tillsammans under våra barns första levnadsår och jag älskade att vara mammaledig tillsammans med henne. Vi delade allt och....och nu sitter jag här och gråter också. Ooh. Det är allt bra märkligt hur en vän kan komma en så nära inpå känslomässigt! Hon, och hennes dotter och hennes karl betyder otroligt mycket för mig och vi undrade hur i all sindar vi skulle klara oss utan varandra när jag berättade var vi tänkte flytta :(. 

 

   

Sedan är det det...att vi flyttade ju ner hit av en anledning och det var för att få mer tid för varandra och för att Ian skulle få möjlighet att träffa sin familj mer. Även vi såklart. Och det är ju värt mycket det med.

 

Men jag längtar ändå tillbaka till Stockholm, tillgängligheten och möjligheterna. Och My!