God morgon! 

Idag hade vi lite tid över så vi gick tillsammans och lämnade Ian på förskolan. Jag trodde att det skulle vara så jobbigt att lämna honom. Men, han har gjort det så enkelt för oss. Inget gråt, inget skrik, inget springa efter mamma och pappa när vi går. Han bara älskar att vara där och det är så underbart! 
   När vi ska in och parkera på gården så börjar han hoppa i vagnen för att han blir så ivrig att komma ur. När vi väl kommer in på dagis, hinner jag ta av honom skor, jacka och så ger han mig en snabb kram. Vinkar till mig/Kim och springer in och leker. Underbara unge.

Enligt egna teorier så tror jag det är för att vi enda sedan han var liten inte har varit rädd för att lämna över honom till andra. Alla som velat har fått hålla i honom, barn som vuxna. Enda sedan han var nykläckt. Vi tyckte inte att det var så läskigt att vända ryggen till och koppla av en stund medan farmor/mormor/farfar eller mosmor ville ta hand om honom en stund, så vi fick vila. Vi visste ju att han hela tiden var i trygga händer.
   Jag har aldrig slitit honom ur famnen på någon när han skrikit för att bara tycka att det är jag som ska kunna trösta honom (givetvis inte när det var hungerskrik). 

Allt detta har vi ju märkt gjort honom väldigt trygg hos andra. Vi har aldrig behövt oroa oss för att han är missnöjd för att vi går. Och då har vi ändå varit med honom mycket själva eftersom vi bodde i Stockholm hela hans första år. Vi hade sällan besök. Men såg till att ta till vara på besöken, när vi fick dem.

Nu blir det ett långt inlägg här. Men, jag har funderat så de senaste dagarna på att vi har hamnat på en sådan underbar förskola! Det är ca. 25 barn 1-6år och alltid 6 stycken i personalstyrka. Vilket betyder att pedagogerna har tid med varje enskilt barn. 
   Det finns så många förskolor som har en sisådär 30 barn på varje avdelning, om inte ännu mer. Det skrämmer mig. Jag och en vän pratade just om det igår. Att det är så många barn som kommer hem med en bajsblöja och röda stjärtar, vilket i sin tur betyder att personalen inte ens hinner byta blöja på ungarna. Jag fattar inte det. KÄNNER man inte när barnen luktar bajs eller SKITER de rent av bara i det? Om man inte hinner byta blöja, eller, om man inte har KOLL på vem som har bytts på, hur ska man då kunna ha koll på flera barn samtidigt, ute på gården till exempel? 

Både jag och min vän har erfarat att jobba på många förskolor. Och med oss vet vi att när det är för många barn så finns ingen tid till pedagogik. Personalen blir mycket tröttare och latare när det är så mycket barn. Och inte har man tillräckligt med resurser heller.
   Nej det skrämmer mig. Så jag är SÅ glad att vi lyckats hitta en liten, mysig förskola (föräldrakoperativ, som för övrigt är mycket bättre i mina ögon också. Där kan pedagogerna inte vara annat än sig själva (på många kommunala förskolor upplever jag mycket fjäsk så fort en förälder är i närheten) eftersom det så ofta är med föräldrar i gruppen. Det är det bara rent av ärligt och hehjärta).

Kanske borde detta lyftas mer. Det är ändå våra barn som ska tas om hand. Många föräldrar har heller inga val. Man kanske måste sätta barnet på förskolan, för att man måste börja jobba igen. Sedan kanske man i den turen inte får plats på den förskola man önskat. Då blir man alltså tvingad att sätta barnet på en förskola med dessa dåliga rutiner och resurser. Hur känns det egentligen för en förälder? Ska man behöva gå på jobbet och vara orolig för att ens barn inte har det bra om dagarna?