Fick idag svar på ännu en urinodling som jag var på vårdcentralen för att göra igår. Läkaren ringde idag och tydligen visade det sig att mina bakterier äntligen är borta! 
Trots det så har jag fortfarande lite symtom av en uvi, men det kan tydligen hålla i sig ett tag eftersom min urinblåsa kan vara lite retad efter att ha haft infektion så länge. Det kan väl kanske vara förståligt. 
   
   Är jätterädd att odlingen gjordes för tidigt efter antibiotikakuren eller att de ska komma tillbaka efter som de varit så envisa att få bort! Men eftersom jag aldrig har haft uvi innan och nu fått konstaterat från min BM att jag är läkt och fin down there så tränger förhoppningsvis inte bakterierna lika lätt in. 

Pga. att jag blev så sjuk efter förlossningen samt de långvariga fruktansvärt envisa bakterier som inte ville försvinna, tillsammans med alla galna hormoner som bubblar i kroppen OCH att vi kom hem till Stockholm och Kim började jobba igen efter 6 veckor tillsamans och jag helt plötsligt blev helt ensam, har tagit knäcken på mig. 
   
   Det blev helt enkelt för mycket så i måndags, eller egentligen i tisdags satt jag och bara grät och grät och grät. Jag blev rädd att jag hamnat i en depression så jag ringde faktiskt psykiatrijouren för att få prata med någon. 
Vi åkte dit samma kväll och de diagnostiserade mig inte till att jag hamnat i en depression utan i en kris. 
Alltså, en stor plötslig omställning/förändring i livet som man inte riktigt klarar av att hantera eller får bukt med. 

Jag skäms verkligen inte över detta utan vill ta upp det för att jag upplevt det helt fruktansvärt, behöver skriva av mig men också för att andra nyförlösta mammor ska våga ta tag i att "söka hjälp" om de känner som jag gjort. För vad jag förstått är detta otroligt vanligt, men det är många som inte vågar söka hjälp för att man kanske skäms över att inte känna fullständig lycka över sitt nya liv som familj. Vilket jag också gjort. Men jag sökte hjälp direkt, för jag vet hur långt det kan gå annars och det ville jag verkligen inte. För min och min och Kims relations skull. 

Det är många faktorer som spelat in till varför jag hamnat i denna kris. Delvis för att jag är en kontrollmänniska och har på senaste tiden inte haft någon kontroll över min kropp alls. Jag vill alltid veta vad som händer med mig och min kropp, när det ska hända, när det ska gå över. Men jag visste inte när Ian skulle komma ut, jag hade inte tänkt på att jag kunde bli sjuk och få komplikationer efter förlossningen.
   När jag väl fick det och blev så pass sjuk som jag blev, samt att det blev långvarigt var jag rädd att jag aldrig skulle bli frisk eftersom jag ätit 3 olika kurer med antibiotika på 1.5 månad. Jag visste inte när jag skulle bli frisk och det gjorde att jag började bli orolig, för allt. För alla sjukdomar hit och dit. Minsta lilla känsla i magen, underlivet, ryggen så trodde jag att jag var stensjuk. Otroligt jobbigt, både för mig och närstående. 

   Huvudet vill heller inte gå med på att tänka på något annat och om någon frågade om jag mår bra så vågade jag knappt svara att jag var på bättringsvägen för jag tänkte att det då skulle slå tillbaka och att jag skulle bli ännu mer sjuk. Tokigt. 
De känslorna och tankarna har fortfarande inte riktigt släppt men jag jobbar på det hela hela tiden. 
Sen att jag helt plötsligt blev själv - Kim gick tillbaka till jobbet och jag har haft min familj omkring mig hela sommaren som hjälpt till, avlastat och stöttat när man behövt det, var helt plötsligt 20 mil ifrån mig igen.
   Dessutom att man helt plötsligt inte bara kan mysa hur man vill med varandra som man gjorde förr. Man kan ju inte bara släppa barnet och ställa sig och kramas när barnet skriker liksom. Även det har gjort att jag känt mig lite ledsen, även om DET var något jag självklart visste från början. Men man får ta de tillfällen som ges helt enkelt :)
   
   Mina vänner i Stockholm är antingen på semester eller inne och föder barn... så det har inte varit så att jag kunnat gå ut mer än på en promenad - själv, när jag egentligen bara hade behövt träffa någon och tänka på något annat. 
Det är tydligen väldigt viktigt att inte vara helt ensam om dagarna när man kommit in i en kris och det har jag verkligen märkt sen mamma kom upp här några dagar, som hon var tvungen att göra för jag var så nere. Älskade mamma. 

Men nu känns allt mycket bättre, betydligt jättemycket bättre. Igår grät jag inte en enda gång alls och kände ingen ångest. Jag skrattade flera gånger och kände mig riktigt glad. (Detta är skrivet på två dagar, fredag och lördag)
Mina vänner kommer hem här vartefter, jag ska börja i föräldragrupper för att träffa andra mammor och gå långa sköna promenader. Försöka strukturera upp dagarna så att det går fort. Så kommer allt att bli hur bra som helst! :) Jag är glad att jag tog tag i det när jag redan första dagen bröt ihop flera gånger utan anledning och inte visste vad som hände med mig, för ju fortare man söker hjälp desto fortare går det att komma tillbaka till sitt gamla jag och få rutin och ordning på det nya livet som föräldrar.
   För det ÄR en fruktansvärt stor omställning att bli föräldrar, sova och vakna var 3:e timme varje natt, mata, rapa, byta blöja, gå på toa, göra knipövningar, dricka vatten, äta rätt mat osv. osv.
Trots att min son är en otroligt snäll liten pojk så hände detta mig och det händer som sagt - MÅNGA och jag tycker riktigt synd om de som inte vågar prata om det.
Skäms inte, det är absolut ingenting att skämmas för, utan väldigt väldigt vanligt. Inte så konstigt med tanke på allt som händer! Eller hur? PLUS alla hormoner som står dig enda upp i halsen!
   

   Nej det är inte lätt inte, men samtidigt så gudomligt fantastiskt när man tittar på sitt barn, man ser att han mår bra, växer, äter och utvecklas för varje dag som går! Det blir bättre. Och som psykologen sa till oss: Man får känna såhär och man måste acceptera att livet är såhär ett tag. För bättre kan det bara bli om man är medveten om vad som händer.