Inatt hade jag nog den värsta marddrömmen hittils i mitt liv. Det värsta av allt var att den var så fruktansvärt verklig. Jag drömde om jordens undergång och att vi liksom såg det hända. Jorden krympte och blev mindre, solen och månen började försvinna och sjunka och tillslut var det bara helt svart. Vår hud på kroppen förberedde sig och vi behövde inte längre vatten för att överleva och jag minns den värsta känslan av allt: Jag kommer aldrig att få träffa min son! Jag hinner inte föda min son innan vi försvinner! Det var så hemskt! 
Jag drömde också att jag bara ville vara med min älskade Kim, den sista tiden. Bara bara Kim och magen. Så tillsammans låg vi bara och väntade på att försvinna. Usch, fy bubblan! 

Jag vaknade sen upp mitt i natten och drömmen var så verklig att jag inte visste om jag drömde eller om det fortfarande var verklighet.  Där låg jag vaken och tittade på Kim som sov så sött, kramade honom så hårt jag kunde och pussade honom i massor. Så himla tokigt. Jäkligt läskig dröm faktiskt, hua :/ tur att jag blev kissnödig och var tvungen att gå upp, så att hjärnan också kunde koppla bort drömmen.