Igår blev vi bjudna till min lilla kusins kalas. Eller lilla och lilla, hon fyllde faktiskt hela 11 år! I min hjärna är hon fortfarande 3år... det liksom har stannat någon slags bild av henne där. Plötsligt ser man henne bredvid Ian och jag inser att hon faktiskt inte är 3 år, eftersom Ian snart hunnit bli 2 år....hur nu det gick till? Ja, nu glömmer vi det där om hur fort tiden går och pratar i stället om att njuta av nuet. 
   Vi hade en väldigt trevlig stund med födelsedagsbarnet, moster, mormor och morfar, min mamma, Ian och min Kim.

 

 

Eftersom jag börjat få lite panik över att jag sitter still lite för mycket nu för tiden när jag pluggar och arbetar ganska stillasittande, samt sett hur vågen rört sig uppåt 1 kg när min halvmulliga kropp ställer sig för att få sin dom, har jag börjat tänka på att jag kanske inte behöver äta det där väldigt lockande söta, goda, himmelskt goda, sötsakerna som ligger i skåpet, utan kankse sätta litet hänglås på skåpet istället? Eller rent av bara ge fan i att köpa hem godis? Det måste ju vara det bästa. Ändå är det så förbaskat svårt för mina små slinkiga händer som visst bara råkar gå förbi godishyllan i affären och "woops, det trillade visst ner en kinder i min varukorg...hur tusan då?". 
Nej! Nu sätter jag ner foten för mig själv och säger som såhär: Det ska då fan inte köpas hem något godis, mer än 1 gång i veckan och det ska inte bakas något annat än bröd i detta hem.