Hörde ett svagt gråt i drömmarnas värld i morse och kom snart på att det ju var Ian som grät. Klappade på Kim bredvid mig...som jag snart insåg inte var Kim utan madrassen! "Jaha, vad skönt, han har gått in till Ian" tänkte jag och slumrar in i drömmen igen, men hör fortfarande Ian ligga och halvgråta. "Men vad sjutton, varför gråter han om Kim är där inne?". Började vakna till. Går ut i v-rummet - ingen Kim. Kikar in i köket - ingen Kim!!!! Kollar in i Ians rum- INGEN KIM!!! HERREGUD VAR ÄR HAN????? Plötsligt drabbas jag av en lätt panikattack och springer in och kollar på klockan i köket. 06.30. Då förstod jag varför Kim inte var hemma. 
    Han har ju tydligen bestämt sig för att bli sådär hurtig. Igår kväll sa han att han skulle ut och springa tidigt på morgonen. Jag fattade inte eftersom jag knappt var vaken och det var så mörkt ute. Mörkt är ju natt för mig, haha.
   

Vilket fall, jag går och tar upp Ian, tar med honom in till vår säng, som har blivit till en mysig morgonrutin. Han är lugn när jag lägger ner honom...Ian säger "pappa", vänder sig om och ska gosa ner sig mellan oss, som han brukar, när han upptäcker att pappa inte är där. Han blir helt förstörd och börjar storgråta. Går ner från sängen och springer runt i lägenheten och skriker "pappa", "pappa".

   Lätt chockad över hans beteende, samtidigt som det skär i hjärtat för att han vill ha pappa där, försöker jag lugnande säga att pappa inte är hemma, men kommer snart. Frågar om vi ska gå till soffan, där han alltid blir lugn med lite välling, men nej. Han fortsatte vara helt till sig och bara skrek efter pappa. Stackars liten.
   Tacksamt nog klev han innanför dörren 5 minuter senare. Då gav han pappa en kram och kunde sen tryggt gå o lägga sig en stund på soffan med lite morgonvälling. Plutten.