Ian växer ju så det knakar. Jag har visst hört att det är vanligt. Höhö. 

Han är nu 19 månader. Håret har växt. Munnen pladdrar nya ord titt som tätt. "Mamma mamma mamma, dattoo" Vilket betyder, "Mamma mamma mamma, traktoooor!" eller när vi sjunger "Lilla snigel" så sjunger Ian "atta di"
Eller så hytter han med pekfingret och säger "ajaj" när han vet att han inte får röra något. Han är så rolig och han har sådan humor. Det är underbart. 
Det mindre underbara är att han verkligen börjar testa oss. Han tar på allt han inte får. Även om jag säger till honom i hans höjd, med bestämd röst så börjar han antingen skrata högt eller så blir han skitförbannad och ger mig en bitchslap innan jag ens hunnit blinka. Smack säger det. När jag då säger att han inte får slå mamma för att jag får ont då, men gärna klappa på kinden, så klappar han ömt och försiktigt. 
Ja, en aning labil unge. Jag gissar att flera barn är så i denna åldern. De prövar sig fram helt enkelt. Och det måste de ju få lov att göra.

Utöver det racar han gärnet med sin bobbycar. Han har lärt sig känna på sidan av TV:n var sätta på knappen är (vilket är längst ner), han drar fingret längs hela sidan tills han känner att det är sista knappen. Sedan tycker han att det är jätteroligt att sätta på och stänga av TV:n när vi är mitt uppe i ett spännande program och tycker det är jättelattjo -ännu en gång- när vi säger nej. Det triggar honom till att göra det ännu fler gånger. Kanske ska vi börja fundera på att byta taktik? 
Han älskar ju musik och vare sig det är någon som trummar på bordet eller någon som sjunger på tv, knäpper med fingret, eller något som bara har en takt i sig, så börjar han vicka lite sådär sött på höfterna! ;) 

Han är underbar vår lilla kille!