I förrgår var lillen så missnöjd att det var jobbigt. Hela dagen skrek han vid varje vaken stund. Från att han vaknade på morgonen tills han somnade på kvällen igen. Sovpauser på en halvtimme och så vaknade han igen. Ville ha mat, var nöjd knappt 20 minuter och så skrik och så lite sova och så mat igen. 
   Tur att vi hade åkt och hälsat på Kims mamma så jag fick lite avlastning. På morgonen hade jag nämligen brytit ihop totalt, dels för att jag inte sovit något och var trött, men även för att det gör så ont i mammahjärtat när ens barn skriker och är otröstligt. Man blir så hjälplös. Känner sig ganska dålig gör man också. 
Mata, byta blöja, massera magen, bara mysa, vyssja, vagga ståendes, gåendes, liggandes. Kliar det på honom? Är han för kall, för varm? Är han bara övertrött? Vill inte ha nappen. Ingenting funkar. Usch då är det jobbigt.

Tur att han blev "som vanligt" igen dagen efter. Han kanske bara hade en dålig dag helt enkelt. Som vi alla kan ha. Lilla skrutten. 
Förresten har han börjat äta varannan timme på dagarna och vaknar ungefär var 3:e timme på natten och vill ha mat. Den här mamman är inte van vid det, så både brösten har fått ta stryk med sår, samt sömnen...
   Han har också börjat envisas med att sova i vår säng efter att han vaknat på natten och det är ljust ute. Lägger jag ner honom i sängen ligger han och gnyr och vrider och vänder på sig, är extremt missnöjd. 
"Okej, då skrutten" säger denna mamman och tar upp honom. Innan jag ens hunnit lägga honom bredvid mig har han somnat. Så gosar han in sig hos mig. 
   Jag tycker inte om att ha honom i sängen... som jag sagt innan. Inte för att jag inte tycker det är mysigt, det är supermysigt! Jag skulle gärna ha honom där hela nätterna. 
Men jag sover sjukt dåligt för jag vaknar hela tiden och kollar till så att han andas och att han inte är för varm. Det är ju lätt hänt att han blir varm när han ligger så nära mig, hud mot hud. Obehagligt. 
Men en stund kan väl gå bra sådär på morgonen.