Jag satt och skrev på detta inlägget igår, men blev hela tiden avbruten. Sen försvann det ifrån utkast så nu, när min kära son sover ska jag försöka mig på en uppdatering. 

Så, till rubriken. Igår blev alltså vår lille sparv hela 4 veckor, imorgon är han en månad gammal. EN månad! Det var verkligen 4 veckor sedan vi åkte in för en igångsättning. Jag kan inte förstå det ens när jag upprepar det 10 ggr. Tiden som spädbarnsförälder bokstavligt flyger fram som alla säger och man ska verkligen passa på att njuta så mycket man kan av att de är så små och gosiga ...och nyfödda. 

Han har börjat le en massa när vi tittar på honom och det känns som det blir mer och mer medvetet. Han försöker även jollra lite försiktigt och gurglar på lite när han känner för det. Det är verkligen superhärligt och man blir så himla glad av ett litet bebisleende! 
   Oftast sover han nätterna rakt igenom med 1-2 matpauser. Han somnar fortfarande runt 23-tiden på kvällen, efter sista målet och vaknar runt 4-5. Efter det målet har han de två senaste dagarna inte velat somna om i sin egen säng så då har jag lagt honom emellan oss och då somnar han i stort sett direkt. Trots att jag tycker det är lite läskigt att ha honom bredvid oss, dels för värmen och för jag är rädd att Kim ska rulla över honom (han har inte riktigt samma instinkt som mamman har jag märkt) så lägger jag honom där ändå och vaknar en gång i kvarten för att känna så han inte är för varm samt andas. 
   När han ligger i sin egen säng har han ju andningslarmet, och det är sådan trygghetskänsla att jag har ro att sova när han sover. Det kan jag säga, är det absolut bästa vi köpt! Helt klart värt varenda krona!
   Han är oftast nöjd när han är vaken och kan ligga i sin vagn och antingen titta på den gula stjärnan eller ut genom fönstret, men jag märker att han blir mer och mer famnsjuk för varje dag som går. Helst av allt vill han bli buren på, inte sutten med, utan buren på. Han vill att man går omkring med honom. Mina armar har börjat pajja lite smått så det är väl lite småjobbigt att jag inte kan få sitta ner, men men, hellre det än att ha en onöjd skrikande hysterisk unge. Dessutom blir mamman ledsen när barnet är ledset. Det hugger som tusan i mammahjärtat och klumpen i halsen kryper fram. 
   För övrigt så vill jag mest äta upp honom, för att han är så söt och för att han är vår.