Är som alla beskriver det: obeskrivlig. Nu på morgonen när jag ammat och satt med min gosplutt i famnen så kände jag sådan stark kärlekskänsla att jag började gråta och jag viskade hur mycket jag älskade den lilla skiten. Samtidigt som jag nu sitter och tittar på honom och inte förstår att det är jag som är mamma åt den där lilla krabaten, att han kommer ifrån oss, Kim och mig, min kropp. 
   Det känns som i en dröm ungefär som man inte vill vakna upp ifrån. Jag kan komma på mig själv med att sitta och fundera på hur mina barn kommer se ut när jag får det, när jag därefterkommer på mig själv med att: men hur svårt kan det va att förstå?! Han är ju precis framför dig. Det är sådär din avkomma ser ut din dumbom! tänker jag till mig själv! 
Ja, det är då mig konstigt, med mammalivet, familjelivet och alla märkliga känslor man plötsligt fått. 

   
Mina älsklingar. Ja, kärleken är verkligen obeskrivlig till dessa två!