Många har ingen förståelse. Jag menar, är man ung, så pass ung som 17-18 eller kanske tilloch med 19-20, så är antagigen inte en graviditet planerad, man kanske äter p-piller men är väldigt fertil och har väldigt lätt för att ändå bli gravid. Och så händer det. Man står hjälplös och förvirrad, rädd och alla känslor som nu kan tänkas komma upp i kroppen. Kommer vi klara det här? Visst har vi ett stabilt och bra förhållande, vi har ekonomi, kanske ingen utbildning, men det går alltid att plugga igen senare? Ska vi verkligen ta bort ett barn, som vi skulle kunna försörja och vårda väl? Nej, det tycker jag är fel.

* * *

Har den ena fast jobb, så klarar man sig bra. Har den andra ett halvtid, eller möjligtvis ett helidsjobb, men kanske ingen fast anställning, klarar man sig också bra.

Har man inte färdigt sin utbildning, och råkar bli gravid, har man hela livet på sig att ta igen det. För vem säger att man inte kan få ett bra jobb bara för att man har ett barn? Jag tror många folk tänker så, att de inte tänker på att man faktiskt kanske har ett bra jobb med en helt okej lön innan man blir gravid. Men helt plötsligt så ändrar folk helt åsikt om detta! Det är märkligt.

Visst, ska man plugga igen, kanske man får leva 1-2 år lite snålare. Men hur lång tid är det och hur påverkas egentligen ditt barn, som inte har en susning om det, så länge den får sin mat och kärlek, att den inte fick leksaken som den inte visste fanns ändå? 
Det ska vara så nu förtiden att man tydligen ska behöva köpa allt nytt och flashigt till sina barn för att man ska vara en "bra" förälder. Men det tycker jag är fel. Barn under 4 år förstår inte ändå. De behöver det nödvändigaste och mat, det kan man alltid få ihop till om den ena jobbar heltid. 

* * *

Detta är min åsikt, och jag skriver det för att vi själva fick reda på i september att jag var gravid. 19 år, ett år kvar på mina avhoppade studier och ett deltidsjobb. Chocken var så stor, vi fattade ingenting, jag åt ju mini-piller? Efter en hel veckas genomgång av olika känslomässiga diskussioner om framtiden och om oss, beslutade vi oss för att behålla det lilla livet. Det var oplanerat, inte alls så som vi hade tänkt oss, men vi kom fram till att vi skulle klara det, både tillsammans och ekonomiskt. I förrgår var vi på första ultraljudet och lyckan var total. Både för mig och Kim. Jag har aldrig sett Kims ögon så lyckliga och stolta. 
Han tittade på mig, klappade mig på kinden och höll mig i handen. Det är en mäktig känsla att se sin egen avkomma på en skärm, med en näsa, kropp, fötter, hjärna, armar och ben som sprattlade runt som en fisk därinne. Magiskt.

Vi berättade även för familj och släkt denna dag. Alla var över våra förväntningar otroligt glada för våran skull och många gav av märkliga tjut av lycka :') vi är så lättade och så glada att alla har tagit det här så himla bra att vi inte kan vara mer lyckliga och förväntansfulla nu! Vi ser fram emot den här resan, tillsammans. Jag och min fina kärlek, min favorit, sambo, mitt allt, min Kim <3