Eller det kanske i och för sig inte är Gud jag ska be till... eftersom jag inte tror på honom, så det känns ju lite töntigt kanske. Jag börjar om: Kära heliga kropp (och bebis). Nu är den här blivande mamman väldigt, väldigt, väldigt less och trött på att ha ont i sin stackars, stackars kropp. För att hon inte ska bryta ihop totalt, varken fysiskt eller mentalt, kan väl ni börja sammarbeta lite och få mig till ett hallelujah-moment (var det också för religöst uttryckt kanske?) eller ett "plötsligt händer det"-ögonblick och låta vattnet gå eller att jag plötsligt får väldigt starka värkar! 
Inte nog med att allt skulle bli mycket skönare och lättare när du landat utanför min kropp - vi längtar ihjäl oss efter dig också, förstår du, lille parvel. Nu vill vi träffa dig förstår du, så se till att komma ut nu, så blir allas humör och kroppar jättebra :) Tack på förhand, typ. Puss