...fast min egen alltså! Jag kände inte alls för att sova i min säng i natt, jag vet inte vad det var. Kändes så fruktansvärt ensamt. Saknade Kim så mycket, det är jättejobbigt att inte ha någon bredvid sig när man ska sova när man har vant sig vid det. Bara jag får höra den andres andetag så känner jag mig trygg. Men det var bara tyst, tyst, skulle jag sagt något hade jag endast fått svar av mitt eget eko. Så jag gick ut till vardagsrummet med min kudde och mitt täcke, satte på TV:n och somnade på några minuter. Det var första gången jag sover på min egen soffa sen jag flyttade hemifrån faktiskt... alltså typ lite mer än tre år. Så det var ju nästan lite spännande! ;)
Men om bara två, bara bara två veckor får jag sova med honom varje natt, i vårat hem!! Gud så jag längtar.